Tjusningen med att gå omkring i skog och mark är att man ibland råkar ut för helt oväntade upplevelser. Som en kväll nu i veckan. Jag var ute och gick längs en gammal skogsväg när jag plötsligt hörde ett susande ljud i luften bakom mig som tystnade tvärt. Min första tanke var att det var en rovfågel som just slagit ett byte bakom min rygg och jag vände mig hastigt om med kameran skjutberedd. Men där fanns varken någon hök eller falk, utan en betydligt större bevingad varelse. Ute på ett minihygge bredvid skogsvägen gick en tjädertupp i full spelställning.

Avståndet var lite i längsta laget för att få bra närbilder, dessutom var miljön tråkig med en massa gammalt brunt ris omkring, så jag började sakta avancera mot tuppen medan han spelade. Jag hoppade över ett dike och gick sedan rakt mot honom över hygget. Han brydde sig inte förrän jag var c:a 20 meter ifrån honom, då började han sakta dra sig upp mot skogen. Inte mig emot, däruppe skulle det bli bättre miljöbilder med lite grönska i bakgrunden. Men jag hann inte ta så många bilder där förrän han tackade för sällskapet och flög iväg.

Mot mig visade han inget aggressivt beteende, vilket jag nästan förväntade mig när jag gick rakt emot honom på hygget. Men jag hörde några dagar senare om en man som varit ute och joggat i precis samma område, och som gång på gång blivit anfallen av en spelgalen tjädertupp, förmodligen samma tupp. Han hade fått tag i en rejäl påk på marken och drämt till tjädern med innan han kunde fortsätta sin joggingtur i lugn och ro igen.

2014-04-22 Spelgalen tjädertupp 05
En spelgalen tjädertupp hade landat på hygget bakom min rygg och börjat spela.
2014-04-22 Spelgalen tjädertupp 11b
Jag följde efter honom upp i skogen, hela tiden beredd på att han skulle anfalla, men i stället tog han till vingarna och flög iväg.

För många år sedan (2003) blev jag rejält mörbultat av en spelgalen tjädertupp öster om Virserum. Han satt bredvid vägen och spelade när jag åkte förbi, så jag stannade 100 meter längre bort på en parkeringsficka och gick sedan tillbaka. Han stod så fint i solljuset och jag fick många bra bilder. För att få bättre stöd satte jag mig på vägkanten och använde knäna som stativ för telet. Tuppen kom närmare och jag fick närbilder på huvudet också, men plötsligt försvann skärpan i objektivet. Tuppen var innanför närgränsen på 2 meter och där satt jag på ändan på marken! Jag kom hastigt på fötter och sedan jagade tuppen mig hela vägen bort till bilen. Jag vågade inte vända ryggen till utan gick baklänges hela vägen, och varje gång han anföll satte jag upp foten framför och sparkade till honom på halsen. Det fungerade ganska bra, förutom att han sopade till foten några gånger med vingknogen så jag hade ont i en vecka efteråt. Tre bilar, en motorcyklist och en mopedist hade stannat för att åse skådespelet, men det märkte jag inte förrän jag var i säkerhet i bilen. Innan dess hade jag liksom annat att koncentrera mig på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.