Att kopparödlor kan tappa/släppa sin stjärt vid fara är ju ett välbekant faktum, jag har själv sett många som haft en bortsliten stjärt. Men för ett par dagar sedan fick jag för första gången se en stjärt som alldeles nyligen skiljts från kroppen och som fortfarande levde.

Katten höll väldigt intresserat på att pyssla med något på gräsmattan och jag gick dit för att titta på vad som pågick. Hon hade hittat en stackars kopparödla som nu borrat ner sig som skydd i gräsmattans lummiga mossa. Bredvid låg den lösa stjärten som slingrade sig, men inte planlöst hur som helst utan den försökte hela tiden också borra ner sig med stjärtändan före ner i mossan. Även om jag vände på den så fortsatte den direkt att försöka krypa ner i mossan. Det här fortsatte säkert i mer än 5 minuter innan rörelserna började avta i intensitet.

Hur är det möjligt att en avsliten kroppsdel, utan kontakt med någon hjärna, ändå kan orientera sig och söka sig neråt i skydd av mossan, antingen den ligger på mage eller rygg? Någon form av minne måste finnas kvar aktivt i nerver och muskler, som var styrt av hjärnan innan stjärten skiljdes från kroppen, men hur kan den hitta neråt i mossan antingen den ligger på magen eller på ryggen? Undrar om någon har ett bra svar på den frågan.

2016-07-26 Lös kopparödlestjärt gräver ner sig 02
Här ligger den avslitna kopparödlestjärten och borrar ner sig i gräsmattans tyvärr alltför markanta mossinslag.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det här är en annan kopparödla jag hittade kvällen därpå. Det är en av de vackraste jag sett med sin gyllenbruna färgteckning.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Kopparödlor är ofta väldigt stillsamma och tillåter att man fotar dem på riktigt nära håll. Den här är så nära att den faktiskt slår i tungan i kameralinsen när den försöker lukta sig till vem jag är. Det är samma ödla som på bilden ovan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.