Igår när jag skulle hämta in posten från brevlådan så upptäckte jag en fjäril på grusgången. Den satt med ihopfällda vingar och när jag böjde mig ner för att se vad det kunde vara för fjäril så upptäckte jag omgående det välbekanta c:et på bakvingens baksida. Det var alltså en vinbärsfuks, den enda fjäril som enligt min vetskap har ett halvmåneformat c på bakvingen. Det finns till och med inlagt i dess latinska namn, Polygonia c-album, där c-album betyder just vitt c.
Den satt helt stilla så jag hämtade kameran och tog några bilder. Plötsligt bröt solen igenom molntäcket och omgående fällde vinbärsfuksen ut vingarna, men innan jag hann byta position från liggande på mage på grusgången till att fota den ovanifrån så hann solen gå i moln igen och fjärilen fällde ihop vingarna. Jag spanade mot himlen men där syntes inga tänkbara ljusgluggar inom överskådlig tid. Men så fick jag en idé.
Kanske man kunde lura vinbärsfuksen att öppna vingarna om man lyste på den med en ficklampa? Visserligen är det väl solvärmen den vill åt när den exponerar vingarna men det kunde ju inte skada att testa. Jag hämtade en stark ficklampa och lyste på fjärilen på c:a 5 cm håll. Först hände ingenting, men efter 15-20 sekunder började det bli en glipa mellan vingarna och snart hade den fällt ut vingarna. Bingo, tänkte jag, och la ifrån mig ficklampan och tog upp kameran. Då fällde den ihop vingarna igen! Jag upprepade proceduren med ficklampan och den här gången hann jag faktiskt ta ett par bilder innan den smällde ihop vingarna.
Fina bilder!
I går satt jag i solstolen och läskade mig med en kall öl efter att ha klippt gräset. Klarblå himmel så solen värmde på konstant. Då kom ett exemplar av ”Den skrikande mannen” och satte sig på min hand.
Jag tror inte den var törstig men den blev i alla fall sittandes där i minst fem minuter, totalt orädd.
Jag plockade förstås fram mobilen och hann ta många bilder på den, jag var så nära som bara någon centimeter och fotade i makroläge.
Vad som dock skilde sig från ditt möte var att denna fjäril aldrig öppnade vingarna trots solskenet, den satt där och ”dega” och jag fick för mig att det var svetten på handen den gillade. Vad vet jag.
Mig veterligen så var det första gången jag sett denna art. Möjligen kan det beror på att det var första gången jag såg dess undersida, om den fällt ut vingarna så kanske jag känt igen den.
Hursomhelst, ett kul möte 🙂
Jag har vid flera tillfällen haft fjärilar sittande på händerna och lapat svett. Den som suttit längst var en skogsnätfjäril som satt i 28 minuter medan jag vandrade omkring i skogen. Jag tog en bild på den när den först satte sig på handen så jag kunde se klockslaget och sedan såg jag när den flög iväg och jämförde med klockan. Annars brukar det bara röra sig om cirkus en minut eller så.