För några månader sedan köpte jag ett gömsle, ett ”riktigt” gömsle. Förut har jag bara använt kamouflagenät, och det har varit väldigt sällan. Jag gillar nog mer att vandra omkring i skog och mark och upptäcka naturens hemligheter än att sitta stilla och vänta på att djur ska komma till mig. Men även det har ju sin tjusning.

Efter en mindre undersökning av vilka gömslen som finns på marknaden så bestämde jag mig för ett Tragopan V6. Det är utbyggbart med flera olika enheter, bl.a. en tillkopplingsbar övernattningsenhet, vilket jag tyckte verkade intressant. När jag fick hem det så upptäckte jag att det mycket riktigt hade flera smarta lösningar, men också flera dåliga. Öppningarna satt för lågt för en person av min ståtliga längd, hissarna för fönstren gick inte upp tillräckligt högt, och infästningen av golvet till övernattningsutrymmet var onödigt krångligt utformat t.ex. Men alla de här bristerna kunde jag åtgärda med egna lösningar så jag behöll det och i helgen var jag ute och testade det för första gången.

Jag satte upp gömslet vid en göl dagen innan fotograferingen för att försöka fota lite andfåglar. Två morgnar i rad gick jag upp kl. 03.50 och gick dit genom skogen i mörkret och satte mig i några timmar. Sjöfåglarna var nog lite misstänksamma mot det nya föremålet för de kom aldrig riktigt nära, men gömslet fungerade annars bra. Visst, det blir lite kallt att sitta stilla i tre timmar (det var -4° andra morgonen) men vi får hoppas att det blir varmare framöver, då jag ska testa det flera gånger.

Så här litet och nätt är gömslet utan övernattningsutrymmet som man kan koppla till på baksidan. Det gör att det är lätt att placera ut. Jag har höjt gömslet drygt 10 cm genom att sätta på rundstavar av trä i hörnen och jag har gjort nya uppfästningar för fönsterluckorna i taket.
En av de första besökarna i gryningen innan solen gått upp var ett tranpar. De kom och flög förbi precis utanför gömslet och jag lyckades få några bilder i flykten.
Kniphanarnas vita fjäderdräkt är nästan hopplös att få till när solens första strålar når ner till gölen. Trots att jag underexponerar så fräter ändå det vita ut.
Krickhanen har en vacker färgteckning, den ser nästan lite exotisk ut. Första morgonen jag satt där så fanns det fyra par krickor i gölen som simmade runt i grupp och letade föda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *