När jag rör mig ute i skog och mark så gör jag det helst ensam. Jag är i första hand en djurfotograf även om det slinker med lite landskapsbilder och dokumentärbilder emellanåt. Men det roligaste jag vet är att smyga mig på djur, antingen det nu är större hjortdjur eller små fjärilar. Ska man ha en chans att få närbilder på de lite större djuren i skogen så duger det inte att gå och prata med någon kompis eller föra oväsen när man går. Man måste röra sig tyst, det är därför jag oftast går ensam. Det passar också min läggning, jag är en introvert person som gärna går och ”tjurar” lite för mig själv.

Idag var jag ute och gick på en skogsväg i ett område där jag aldrig gått förut. Ibland kunde man gå ganska tyst i hjulspåren när underlaget mestadels bestod av tillplattad jord. Men ibland var det grus och småsten i spåren och då gick jag i gräset på mittsträngen i stället. Tack vare det så kom jag väldigt nära en dovhjort utan att någon av oss märkte den andre.

Jag gick i mina egna tankar och tittade ner på skogsvägen framför mig. När jag lyfte blicken så stod det en dovhjort i diket, 10 meter framför mig. Han stod med baken mot mig och mumsade i sig av det frodiga gräset. Han hade ännu inte upptäckt mig, men nu lyfte han på huvudet och jag förstod att nu rörde det sig om tiondels sekunder innan han skulle se mig. Jag sliter upp kameran och bränner av en bild, och i samma stund studsar han upp ur diket och upp på vägen.
Jag håller in avtryckaren och låter motorn gå på kameran. Autofokusen på kameran har lite problem att hinna med på så här kort avstånd men några av bilderna blir hyfsat skarpa när dovhjorten sneddar över vägen och försvinner in i skogen.
En stund senare ser jag på långt håll en kronhjortshind med kalv i bortkanten på en äng. I och med att morsan ibland försvinner ner i gräset så kan jag försiktigt smyga mig på dem. Kalven tycks träna höjdhopp och studsar omkring på ängen, fram och tillbaka. Men när jag kommit ganska nära och tar den här bilden så anar morsan oråd och de försvinner upp i skogen.
Den här rågeten ligger ute på ett hygge och hoppar upp när jag passerar. Men hon har bara hört att det prasslar i gräset när jag går förbi så hon har svårt att avgöra om jag är någon fara eller inte. Jag står alldeles stilla och tar någon bild då och då. Hade jag gått och pratat med någon följeslagare hade hon sprungit iväg långt innan vi kommit fram till där hon låg.
Den här gynnaren brukar vara lite svårt att få bra närbilder på, trots att han hörs ganska tydligt i skogen. Om någon inte känner igen vad det är för fågel så kan jag tala om att han säger ko-ko.
Jag upptäckte en trollslända som jag inte kände igen så jag följde efter henne en stund för att försöka få några bilder så jag möjligen kunde artbestämma henne hemma.
Det visade sig vara en spetsfläckad trollslända, en art som är ovanlig och för 15-20 år sedan var den uppsatt som sårbar på Artdatabankens rödlista, men nu verkar den ha börjat repa sig. Förra året gjordes 10 observationer av den i Småland, och hittills i år har den rapporterats vid två tillfällen. Jag rapporterade in mitt fynd och bifogade de här båda bilderna, så nu finns det tre rapporter för den här trollsländan i år i Småland.
Slutligen måste jag berätta om en väldigt grov tall som jag hittade under den här vandringen, nog den största jag sett i mina hemtrakter på många år. Naturligtvis hade jag inget måttband med mig, men jag tog av mig livremmen och mätte tallens omkrets i brösthöjd med den. Det gick åt 2,6 längder av remmen, och när jag kom hem mätte jag remmens längd till 115 cm. 115 cm x 2,6 = 299 cm, vi säger 3 meter jämt. Ingen dålig tall!

En reaktion på “Vikten av att röra sig tyst”

  1. Ja, det bästa är att få gå i sin egna lila värld när man är ute och fotograferar. Ska man fotografera djur är det svårt att ha med någon. -Vilka lyckade bilder du fick och roligt med den där trollsländan.

Lämna ett svar till Morgan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.