Minst 95 % av alla harar man ser häromkring är fältharar, eller ”tyskharar”, som man sa förr i tiden. De svenska skogshararna har sedan fälthararna infördes varit på stadig tillbakagång. De klarar inte riktigt konkurrensen här i södra Sverige, och när vintrarna numera ofta är gröna så är deras säsongsljusa färg inte längre någon fördel, tvärtom. Därför är det sällan man ser någon skogshare.
Men idag träffade jag på en när jag var ute och gick i skogen, mitt på dagen. Jag gick på en mindre traktorväg när jag såg något som rörde sig på vägen, 50 meter längre bort. Det var en hare, en skogshare. Han satt i godan ro och åt av gräset i mittsträngen och var helt omedveten om att jag var där. Jag avancerade långsamt mot honom, ett par meter i taget, tills jag var bara 20-talet meter ifrån honom.
Då kommer han helt plötsligt skuttande mot mig och stannar 5-6 meter framför mig och sätter sig att äta. Kamerans slutarljud har han vant sig vid, jag tog de första bilderna på runt 30 meters håll, då slutade han äta, men eftersom han inte såg något farligt så accepterade han det klickande ljudet. Inte ens när jag fotar honom på det här korta avståndet reagerar han. Han hoppar in lite i skogen en kort stund men kommer snart tillbaka. Men när jag försöker sätta mig ner för att få bilder ur lägre vinkel så upptäcker han mina rörelser och drar iväg bort längs skogsvägen.
Fantastiskt möte, det är vackra djur. Fina bilder!