I lördags eftermiddag var vi ute och gick nästan 4 timmar i en för oss okänd skog, några mil härifrån. Förutom att få lite motion och att laga middag ute i naturen (smakar alltid bättre) var väl avsikten att spana in om det fanns några ätbara svampar i området. Min fru hittade kantareller, champinjoner, karljohan och fjällskivling, men även en svamp som ingen av oss sett förut, en liten rackare med helt klargrön hatt. Efter hemkomsten konsulterade jag svampkännaren Janne Lindh, som inte heller han kunde avgöra direkt vad det var för svamp på bilden. Men efter lite detektivarbete hittade han svaret, det var en ärggrön kragskivling, en svampsort jag aldrig hört talas om.

2015-10-03 Skogsvandring med familjen öster om Hallingeberg 10
En vacker svamp som jag inte kan påminna mig att jag sett förut, den ärggröna kragskivlingen.

I samma område hittade vi också ett gammalt nedfallet träd där stammen splittrats upp i bitar. Inuti stammen fanns rester av ett trasigt getingbo. I tron att boet var övergivet gick jag fram och petade lite på det med fingrarna, men då blev jag omgående varse att så inte var fallet. Det började brumma inifrån boet och ut kom ett tiotal bålgetingar. Jag retirerade omgående, beredd på det värsta, men de följde inte efter utan flög bara korta rundor ovanför boet. De verkade ganska sömndruckna, det hände ett par gånger att två stycken kolliderade i luften och ramlade ner på marken.

2015-10-03 Skogsvandring med familjen öster om Hallingeberg 01
En nedfallen trädstam som splittrats upp. Det var min fru som upptäckte getingbillan inuti.
2015-10-03 Skogsvandring med familjen öster om Hallingeberg 02
Billan var trasig, den låg i flera bitar så jag trodde den var övergiven. Men icke!
2015-10-03 Skogsvandring med familjen öster om Hallingeberg 05
Ut kom ett tiotal bålgetingar som dock inte var så väldigt alerta, de gjorde mest korta flygturer och kröp sedan omkring på billan.

Efter att ha lagat middag vid en göl drog vi oss hemåt igen, dvs. ditåt vi hade bilen parkerad. Det tog en knapp timma och under tiden började det bli mörkt. Plötsligt hörde jag en välbekant vissling inne i skogen. En sparvuggla! Det var flera år sedan jag sist hörde någon. Jag svarade omedelbart på hennes visslingar, hon har ju ett läte som är lätt att härma. Det dröjde inte länge förrän vi såg silhuetten av henne när hon nyfiket kom fram och flög över våra huvuden. Det var alldeles för mörkt för att kunna fota henne, enda chansen var om hon satte sig på en friliggande gren så man kunde få hennes silhuett mot den lite ljusare himlen, men den turen hade vi tyvärr inte idag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.