Hustrun och jag har varit iväg norrut en dryg vecka och vandrat, vi har gått lite olika leder och egna vandringar i både skogs-, myr- och fjällmiljö. Vädret var fantastiskt, det var nästan för bra. Det var soligt nästan hela tiden, vindstilla och varmt. Det var faktiskt så varmt att vi önskade att det skulle fläkta lite mer när vi var uppe på fjället, och det hör ju inte till vanligheterna att man önskar sig mer blåst på kalfjället, det brukar ju snarare vara tvärtom.
Vi försökte undvika ställen där det kunde tänkas vara alltför mycket folk och det lyckades vi hyfsat med, förutom Sonfjällets nationalpark. Där var knökafullt med folk, hela parkeringen var full med bilar under dagtid och det stod bilar snedparkerade längs grusvägen dit i flera hundra meter. Inte så långt därifrån ligger Fulufjällets nationalpark med Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär. Där hörde vi att det var bilköer på tre kilometer innan man ens var framme vid parkens parkering. Dit åkte vi inte.
Det märks att svenskarna semestrar mer hemmavid än vanligt, och att många inte är så vana vid att vara ute i naturen. Det märks på både deras kläder och utrustning, men även var de höll till. Vid Hamra nationalparks parkering stod ett drygt tiotal svenska och utländska bilar. Men flertalet besökare var inte ute i nationalparken och gick, nej, de satt i solstolar på parkeringen, körde lite drönare, och på kvällen grillade de. Det var deras sätt att uppleva den svenska naturen.
Vårt första stopp var vid Hamra nationalpark i norra Dalarna, en av de mindre kända nationalparkerna i Sverige. Den består av urskog, myrmark och Svartåns ådal med forsar och stenar i. Ett meditativt landskap att vandra i.För att slippa gå samma väg fram och tillbaka så gick vi först en halvmil på en grusväg utanför nationalparken, för att sedan vandra tillbaka genom parkens myrmarker. Det är lite ovanligt att man kan vandra så långa sträckor i en sammanhängande myr. Under de c:a tre timmar vi var ute på myren så mötte vi bara en enda person.Vandrar man på myrar i månadsskiftet juli/augusti så är chansen stor att man kan hitta mogna hjortron. Vi hittade en hel del, och Anna plockade och tog med hem till husbilen. Sedan åt hon morgonyoghurt med hjortron i under flera dagar.Jag stod och fotade en fjällmosaikslända som satt på marken när hon plötsligt får syn på en fjäril som flyger förbi. Innan jag knappt hinner fatta vad som händer så lyfter hon blixtsnabbt från marken och fångar fjärilen, för att sedan sätta sig på min mage och börja äta upp den. Jag kan inte fota henne för det blir för kort avstånd, men jag lyckas lirka över henne till min vänstra hand och sedan kan jag sträcka ut handen och fota henne med kameran i höger hand. Hon sitter obekymrat kvar i min hand tills hon ätit upp hela fjärilskroppen, vingarna knuffade hon ner på marken.Mot slutet av myrvandringen passerade vi en tjärn och där hade vi sett att det skulle finnas ett vindskydd med en eldningsplats, så Anna hade tagit med sig grillkorvar och korvbröd. Jag har alltid tändstickor i ryggsäcken så det var bara att leta upp lite tändmaterial så kunde vi grilla korv. Det blåste lite utifrån tjärnen men med liggunderlaget som vindskydd så hamnade värmen där den skulle, dvs. på korven.Den här skogsödlan var en rolig filur. Ödlor ligger ofta framme och solar på öppna platser men brukar försvinna ganska omgående när man kommer nära. Men icke den här individen! När jag rörde vid henne några gånger så påminde hon mest om en yster hundvalp som snor runt och vill leka. Vi höll varandra sällskap i kanske 10 minuter och när jag gick därifrån så låg hon fortfarande kvar på spången.Det här är Sonfjället. Mitt i bild syns nordtoppen och till höger ligger Lillfjället. På kvällen när vi kom hit så gick vi en tur nere i skogarna nedanför fjället. Området är kanske Sveriges björntätaste men hur vi än kikade så såg vi ingen levande björn, bara en träkopia som var utsatt bakom en myrstack. Morgonen därpå tänkte vi gå upp på Lillfjället och se ut över nejden lite.Nu har vi tagit oss upp till Lillfjället på drygt 1 000 meters höjd. Vi har en hyfsad utsikt över större delen av Härjedalen, men den är ju säkert ännu bättre uppifrån nordtoppen?Egentligen hade vi inte funderat på att gå upp till nordtoppen när vi startade, men eftersom det gick så bra att ta sig upp till Lillfjället så tänkte vi att vi provar får vi se. Framför Anna står det ett anslag om att det är fara för nedfallande stenar i branten, men det kan väl inte vara så farligt eftersom det är många andra som går?Ju närmare vi kommer desto brantare blir det. Anna har tagit med sig vandringsstavar som hon har god hjälp av för att hålla balansen.Nu har vi kommit fram till det parti som skylten varnade för. Här är det brant, men det otrevligaste är underlaget: massor av löst grus och lösa stenar. Vi tar oss uppför branten utan några incidenter, Anna har gott stöd av stavarna, men jag ser flera personer som kommer efter oss som går på alla fyra för att inte ramla. Jag börjar fundera: uppför går väl an, men vi ska nerför samma brant i det lösa rullgruset, och det kommer kanske fler sådana här partier. Jag har en ganska tung ryggsäck och inga stavar, och Anna har känning av en ond höft, så vi beslutar oss för att vända.Här är det riktigt brant med ett underlag som är allt annat än pålitligt. De båda männen har stavar till sin hjälp för att hålla balansen.Jag går ett stycke längre bort och lyckas hitta ett annat ställe där man kan ta sig ner. Det är lika brant men underlaget är fast så det är mycket säkrare att ta sig ner här. Ett par dagar efteråt ser Anna en notis på nätet att sträckningen upp på Sonfjället är avstängd, den var för farlig. Man har i stället gjort en ny sträckning på ett ställe med stabilare underlag.Utsikt från Gaske Miesjehkentjahke, nordväst om Falkvålen på Flatruet. Det är mycket soldis vilket gör att fjällen i bakgrunden syns lite otydligt.Fjällvandrarens ständiga följeslagare, ljungpiparen. Hans vemodiga vissling hör sommarfjället till när man är ute och går på fjällhedarna.Här har vi stannat till för att ta en fika vid Stentjärnarna, väster om Gaske Miesjehkentjahke. Det är helt vindstilla på kalfjället, inte en krusning på vattenytan. Och vi har heller inte några besvär med mygg eller knott.Nu befinner vi oss i Norge, på toppen av Volldalshögda. Utsikten för Anna är in mot Sverige, sjön som ligger några hundra höjdmeter nedanför oss heter Ruttjärnen. När man kommer upp på toppen av Volldalshögda så möts man av en prima överraskning, det visste vi om och det var därför vi valde att gå upp på just det här fjället. Vad överraskningen består av håller jag hemligt tills vidare.Både på upp och nervägen till Volldalshögda så passerar man det här stora klippblocket. Det ligger nästan och balanserar på fjällkanten, redo att falla ner när som helst.Vi avslutade vår resa nere i Finnskogarna i Värmland. Hit flyttade på 1500- och 1600-talet många svedjebrukande skogsfinnar från det som idag är Finland men som då tillhörde Sverige. De bosatte sig i de djupa skogarna längs gränsen mellan Norge och Sverige, där ingen annan ville bo. De behöll sina finska traditioner och sitt språk ända in på 1900-talet. Just den här gården, Kissalamp, är byggd på 1700-talet och var en betydelsefull gård under andra världskriget. Hit smugglades nämligen norska flyktingar som togs omhand av gårdens finske ägare Hjalmar Mattson Orainen för vidare transport in i Sverige. Efter kriget fick han kung Haakons frihetsmedalj för sina insatser under kriget.Det här är torpet Ritamäki, en annan av de finska bosättningarna i Värmlandsskogarna som Anna och jag vandrade runt emellan. Livet var inte lätt för de finnar som bodde utspridda i skogarna vid norska gränsen. I mitten av 1800-talet bodde här Olof Jansson Uotinen med sin hustru och fyra barn. Men 1857 slogs hans liv i spillror då både hans hustru och alla fyra barnen dog i sjukdomen rödsot på mindre än en månad. Helt plötsligt stod han ensam, och han var tvungen att hitta en ny kvinna för att kunna fortsätta att leva på sitt torp. Det gjorde han, och han blev farfar till de båda syskonen Beda och Henning Jansson som var de sista som bodde på Ritamäki till 1964.
