Bland det roligaste man kan göra i skogen är att smyga sig på djur. Ibland lyckas det, ibland inte. De flesta djur har ju skarpare sinnen än vi människor, när vi pratar om klövvilt så gäller det framför allt lukt och hörsel. Därför gäller det att röra sig tyst och att vindriktningen är gynnsam. Och helst att man upptäcker djuret först, innan det har sett mig.

Idag var jag ute och gick c:a 1 mil genom skogarna mellan Hjorted och Ankarsrum. På ganska långt håll ser jag ett rådjur som går och betar ute på en åker. Det finns ett stenröse strategiskt placerat strax hitom rådjuret, det skulle man kunna utnyttja som skydd när man smyger fram. Vinden blåser snett emot mig, vilket gör att rådjuret inte kan få vittring på mig. Jag behåller vandringsryggsäcken på, kliver över stängslet in på åkern och börjar avancera mot rådjuret.

Efter en stund har jag kommit fram till stenröset, jag vet nu inte om rådjuret finns kvar eftersom jag gått nedhukad hela tiden sedan jag kom in på åkern. Försiktigt reser jag på mig så att jag ser över stenröset. Jodå, rådjuret finns kvar, nu ser jag att det är en bock, och han fortsätter att beta i allsköns ro. Jag tar några bilder utan att han reagerar, sedan väntar jag tills han reser på huvudet för att spana av omgivningarna, då tar jag ett par bilder till. Men då upptäcker han mig naturligtvis, och gör ett tvärt kast och försvinner bort över åkern.

Bocken betar utan att ha en aning om min närvaro.
Här har vi fått ögonkontakt och han förstår helt plötsligt att han inte är ensam på åkern.
Med ett lätt desperat uttryck i ansiktet kastar han runt och flyr upp mot den skyddande skogen.
Mitt i språnget, och med den vita varningsboten lysande i rumpan så försvinner han bort över åkern.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *