Det är nå´t på gång…

Det är barnkammartider för många djurarter ute i markerna just nu. En del har redan fått sin avkomma, som en del vårfåglar, andra är på gång, som vissa däggdjur.

Den här rågeten låg på vår gräsmatta för en timma sedan, och är hon inte lite rund om magen? Jag tror bestämt att det är något på gång inom de närmaste dagarna eller möjligen veckorna. Vi får väl se. När kiden är några veckor gamla brukar vi kunna se dem på besök i trädgården, tillsammans med morsan.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter | Lämna en kommentar

Ugglan som blev en liljekonvalj

Gick en runda i skogen nu på kvällen. Inget speciellt hände förutom att jag skrämde iväg en uggla som ljudlöst lyfte bara 10-12 meter ifrån mig. Den var i kattugglestorlek, men vad jag kunde se av flykten mellan träden så var vingslagen mer loja vilket skulle kunna tyda på en hornuggla. Någon bild hann jag aldrig få. I stället blev det några bilder på liljekonvaljer i solnedgången, dom försvinner inte lika fort när man kommer i närheten.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | Lämna en kommentar

Fullmåne i perfekta förhållanden

Vill man fotografera fullmånen mot en tjusigt blå himmelsbakgrund så har man bara ett fåtal möjligheter under ett år. Och råkar det vara mulet vid dessa tillfällen så får man vackert vänta till nästa år innan man får en ny chans.

Efter att ha kollat när fullmånen skulle gå upp i kväll och jämfört med när solen skulle gå ner, och sedan kontrollerat väderleksrapporten så förstod jag att i kväll fanns det goda chanser att få en guldgul måne mot en djupblå bakgrund.

Så jag drog iväg upp till ett berg med fri sikt mot det väderstreck där månen skulle gå upp, och 10 minuter efter att jag kommit dit så kom fullmånen, punktligt som en kommunal vattenräkning. Jag fick vänta c:a en halvtimma innan den tagit sig upp över dis och moln vid horisonten, sedan var den klar och guldgul, mot en himmelsblå bakgrund, precis som jag ville ha den. Jag tog ett antal foton och kunde sedan nöjd åka hem, kanske det var enda möjligheten i år att få sådana bilder.

Bilden blev som jag ville ha den. Färgerna är inte redigerade, utan de är som de blev, rakt ut ur kameran.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter | 1 kommentar

Besvärlig fästing

Gjorde en sväng ut i skog och mark i soluppgången i morse, kollade bl.a. en gammal orrspelsplats, men där var ingen aktivitet idag. Men det blev en hel del andra fågelbilder i stället. Bl.a. fotade jag en vanlig sädesärla som satt lite fint på en sten som jag gick förbi. Absolut inget ovanligt med det, förrän jag delförstorade bilden när jag kommit hem.

Så här satt sädesärlan på stenen, mot en ren och fin grön bakgrund. Men vad är det för fläck hon har över ögat?

Här har jag delförstorat bilden kraftigt, och då kan man se att hon har en blodsugande fästing precis i kanten på ögat. Måste vara ett besvärligt ställe att få en fästing på, utan att kunna bli av med den förrän den sugit färdigt och trillar av.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | Lämna en kommentar

Fripassagerare

Det är inte lätt att vara fjäril alla gånger. Dels måste man fladdra omkring och leta doftande blommor, och samtidigt se upp så man inte blir fågelmat. Och när man väl hittat en blomma med häftig bouquet så kan där sitta en illasinnad blomkrabbspindel som försöker ta livet av en. Och om man ändå till slut får igång sugröret och börjar sörpla i sig nektarn så kommer det naturligtvis en sådan där sketans blomfluga och parkerar mitt på bakre vingklaffen. Att man aldrig kan få äta i lugn och ro!

Publicerat i Naturfoto | Etiketter | Lämna en kommentar

Grön orm

Idag lyckades jag för första gången fota Sveriges tredje vilda snokart, den så kallade grönsnoken. Den är till skillnad från de andra snokarna vattensnok och hasselsnok oerhört giftig, och den finns bara i ett enda exemplar i hela Sverige. Därför måste den para sig med sig själv för att kunna vara reproduktiv, den är alltså självbefruktande på samma sätt som den svarta skogssnigeln.

Problemet är bara att för att detta ska kunna ske så krävs det att snokens kropp stimuleras av ett särskilt enzym som bara finns i dess egna ägg. Så när snoken lägger sitt enda ägg så måste den äta upp det för att sedan kunna lägga ett nytt ägg som den sedan måste äta upp för att kunna lägga ett nytt ägg osv.

Detta är ett av naturens mest gåtfulla fortplantningssystem och vetenskapen (liksom grönsnoken själv) står helt villrådiga inför hur den stackars snoken ska kunna överleva som art.

Det här inlägget borde jag ha skrivit för drygt tre veckor sedan när det var 1 april, för det är naturligtvis inte sant. Den gröna snoken är en helt vanlig vattensnok som håller på att ömsa skinn, och då kan det gamla skinnet bli grönskimrande.

Här ligger den grönskimrande snoken och värmer sig i vårsolen.

Här kan man se hur det gamla yttre skinnet börjat spricka upp och det nya svarta syns inunder. Det här är en delförstoring av den övre bilden, för när jag böjde mig ner för att ta en närbild på dess huvud så sa han hastigt tack och adjö och försvann med en ryslig fart. Han ville förmodligen inte bli fotad i gamla trasiga kläder.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | 1 kommentar

Äta middag ute

Att äta middag ute innebär för vår familj inte att gå på restaurang, utan just vad orden säger: vi äter utomhus, och helst då någonstans i skogen eller vid någon sjö. Vi har många olika ställen vi brukar åka till, men för en tid sedan upptäckte jag under en skogsvandring en ny plats som jag tyckte såg fin ut, och som jag la på minnet. Igår kväll bestämde vi att vi skulle prova det nya matstället.

Platsen består av en klippa som sticker ut i sjön, omgiven av vatten på tre sidor. Jag hade kollat vindriktningen innan vi åkte iväg och sett att eventuella gnistor från elden skulle blåsa ut mot sjön. Vi fick åka en dryg mil och sedan gå en kvart genom skogen innan vi kom fram. Det fanns inga spår efter tidigare eldstäder där så fick bygga en ny från grunden.

Vi började med att bära fram en massa lagom stora stenar som vi hittade lite längre bort längs stranden.

Sedan byggde vi med hjälp av stenarna en eldstad på klipporna. För att ytterligare skydda klipporna mot värmen från elden så hämtade jag en stor hink med sand från stranden, och tömde den mellan stenarna.

Jonathan var uppe i skogen och hämtade tändvirke och sågade upp ett antal torra genar till elden.

Det blåste lite emellanåt så vi fick ordna med ett vindskydd för elden innan det var dags att tända på.

Nu har elden fått fyr ordentligt, tack vare blåsten så tog den sig ganska fort. Vi hade med ett par vedklampar hemifrån också för att kunna hålla igång elden under flera timmar.

När det bara var kvar några enstaka flammor i elden så tog vi fram korvarna och började grilla.

Egengrillad korv smakar alltid bra när man är ute. Det har nästan ingen betydelse vad man äter, det mesta smakar bra när man äter utomhus.

Efter korvätandet drog vi igång elden igen och min fru plockade fram pannkakssmeten som hon gjort innan vi åkte, tillsammans med några brödskivor.

Det vankades smörstekta fattiga riddare som fick fin färg i stekpannan över elden.

Riddarna fick sig en dos med kanel och socker innan de var färdiga att avnjutas.

Efter att vi ätit oss rejält mätta så tog vi det lugnt en stund medan elden brann ut. Rödhake och koltrast stod för bakgrundsmusiken medan solen närmade sig horisonten. Precis när solen gick ner bakom skogen släckte vi den eventuella glöd som fortfarande fanns kvar i eldstaden och drog oss hemåt. I vanliga fall är det nu vi brukar ge oss ut för att grilla, efter solnedgången, men idag valde vi alltså att ge oss ut lite tidigare.

 

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | Lämna en kommentar

Sprängticka (chaga) och vrilar

För något år sedan kom jag för första gången i kontakt med en konstig mörk utväxt på en björkstam, som jag efter närmare efterforskningar förmodade var en sprängticka, i vissa sammanhang även kallad chaga, ett gammalt ryskt namn på svamp.

Sprängtickan är en högintressant svamp som bara växer på i snitt 1 av 5 000 björkar. Den har använts av naturfolk som medicinalväxt i tusentals år mot ett antal sjukdomstillstånd. Den anses kunna bekämpa olika cancerformer, psoriasis, bakterie- och virussjukdomar (tänkvärt i Coronatider…), sänka blodsockernivån vid diabetes, stärka immunförsvaret, vara antiinflammatorisk m.m.

Nu ska man kanske vara lite skeptisk mot sådana här dunderkurer som sägs bota/lindra allvarliga sjukdomar, men det har visat sig att tickan innehåller bl.a. ämnet betulin som man vet har en tillväxthämmande effekt på vissa cancerformer. Och dess s.k. ORAC-värde (ett värde på hur mycket antioxidanter den innehåller) är 10 gånger högre än i t.ex. blåbär, som ju brukar anses ha ett högt värde. Så det ligger nog något i att det här är en lite speciell ticka. Den kan också i sällsynta fall hittas på al, men då är den inte alls lika nyttig, den behöver nog björksaven för att komma till sin rätt.

Men vad jag inte är riktigt säker på ibland är om det är en sprängticka eller en vanlig vril som jag hittar på björkar när jag är ute och går i skogen. ”Vanliga” vrilar är det inga problem med, men så finns det mörka former med uppsprucken yta som jag funderar på om det möjligen också skulle kunna vara sprängticka. Tittar man på bilder på nätet så blir man inte alltid klokare, jag har t.ex. hittat flera bilder på fnöskticka som man påstår var sprängticka.

Finns det någon som kan det här bättre än jag som kan bestämma följande bilder? Jag skulle gissa att det bara är första bilden som är en sprängticka, resten är nog olika former av vrilar.

1. Det här anser jag vara en ganska säker sprängticka. Den är sotsvart och jag har pillat bort det yttre lagret och innanför är den rödbrunaktig, ungefär den färg som den ska ha.

2. De här två björkarna växte med bara några meters mellanrum. Den bortre har en vanlig, mindre vril, men den som är närmast, är det en sprängticka eller en vril?

3. Sprängticka/vril?

4. Sprängticka/vril?

5. En uppsprucken al, förmodligen ingen sprängticka?

 

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , , , | 1 kommentar

Videfuks, körsbärsfuks och vinbärsfuks på 5 minuter

Grabben och jag var ute och gick i skogen några timmar igår. Eftersom det var hyfsat varmt, drygt 10 plusgrader, så var det en del vårfjärilar som var ute och luftade vingarna. Vid ett tillfälle såg jag flera fuksar, först en vinbärsfuks och sedan två körsbärsfuksar där den ene ihärdigt uppvaktade den andre.

Jag tog lite bilder, men när jag tittade lite närmare på dem vid hemkomsten så verkar det som om den ena körsbärsfuksen i stället var en videfuks, en fjäril som är lite mer ovanlig i mina hemtrakter. Det skulle i så fall innebära att jag hann fota alla tre av Sveriges fuksar inom 5 minuter, enligt tidsangivelsen på bilderna (OK, det finns en aspfuks också, men där finns inget säkert fynd i Sverige på de senaste decennierna).

Kanske finns det någon som är bättre på fjärilar än jag som kan avgöra om jag har rätt?

Först hittade jag en vinbärsfuks i gräset. Ingen speciellt bra bild, men jag visar den bara för jämförelsens skull.

Sedan såg jag två körsbärsfuksar där den högra i bild väldigt ihärdigt uppvaktade den andre, här till vänster. Men titta på den vänstra fuxens ben: de är ljusa jämfört med den flygandes mörka ben. Det är ett ganska säkert tecken på att den vänstra är en videfuks, om jag har förstått det rätt.

Här har vi en närbild på den förmenta videfuksen, vars färgteckning är förvillande lik körsbärsfuksen. Men här syns ingen tydlig gul fläck vid sidan av den svarta fläcken på bakvingarna, och de ljusa fälten längst fram på framvingarna är vita, vilket tyder på en videfuks.

Här har vi i stället den uppvaktande körsbärsfuksen närmast i bild. Den har lite gult vid sidan av den svarta fläcken på bakvingen, och de ljusa fläckarna i främre delen av framvingarna är mer gula än vita.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | 3 kommentarer

Ny fjäril, grävlinggryt och ekorre

När det var 8 – 9° varmt för ett par dagar sedan så var många vårfjärilar på vingarna. På en skogstur jag gjorde så såg jag nog runt 50 citronfjärilar, några sorgmantlar och ett par körsbärsfuksar. Men så fick jag ögonen på en fjäril som jag inte kände igen och jag lyckades också få en bild på den. Spänningen var stor när jag började leta i mina artböcker hemma i bokhyllan. Efter en stund kom jag fram till att det nog måste vara en brun flickfjäril, Archiearis parthenias. Att jag inte lagt märke till den förr beror inte på att den är ovanlig utan på att den oftast håller till uppe i trädtopparna.

Idag var jag ute och gick en längre tur i skogen och hittade då ett grävlinggryt som jag inte vetat om förut. Man har huggit ner sly i en sluttning och därigenom fick jag syn på ett större klippblock som tidigare inte varit synligt. Med tanke på att sluttningen annars bestod av sand, jord och mindre stenar så tänkte jag att det borde vara ett passande ställe för en grävling att gräva ett gryt. Så jag klättrade upp för sluttning och gick fram till stenen, och mycket riktigt, där fanns ett gryt med flera ingångar. Men var det bebott? Jag gick runt några varv och hittade snart grävlingtoaletten, och där fanns både gammal spillning från i höstas, och ny. Så grävlingen har säkert varit ute en sväng i vårsolen, men frågan är om han vaknat för gott eller om han gått in och slumrat till igen.

Den här ekorren med grankotten i munnen störde jag mitt i middagen. Men efter en stund så fortsatte han att äta, han var väldigt flink med att rulla kotten i händerna framför sig. Såvitt jag kunde se så var han högerhänt, dvs. han hade spetsen på kotten åt höger. Ekorrar är antingen höger- eller vänsterhänta, varje ekorre är specialiserad på att antingen ha kottänden åt vänster eller åt höger. Jag försökte filma honom när han åt men hade oturen att en trädgren skymde hans ansikte hela tiden. Dessutom blåste en grangren förbi med jämna mellanrum och störde autofokusen.

Att det inte var första gången ekorren satt och åt i det här trädet kunde man se på marken under. En ekorre kan skala flera hundra kottar på en dag, det är vad som går åt för att han ska få i sig sin dagsranson av de pyttesmå fröna i kottarna.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , , | Lämna en kommentar