Sent igår eftermiddag åkte jag iväg lite planlöst ut på diverse skogsvägar för att försöka hitta några snygga grantoppar till startrailbilder, någon natt framöver. När jag passerade en bäck som rann under vägen såg jag hur skymningsljuset speglade sig så fint i vattenytan, så jag stannade till, gick ur bilen och började ta lite bilder. Tyvärr hade jag inte med mig något stativ så jag fick använda det som fanns till hands, bl.a. låg jag på vägtrumman och använde den som stöd.
Plötsligt hör jag ett välbekant, lite strävt lockläte, och genom vägtrumman kommer en strömstare flygande. Han landar vid bäcken något tiotal meter framför mig, men jag har svårt att se exakt var i det dåliga skymningsljuset. Det är omöjligt att fota honom, jag ser honom bara då och då i några korta sekvenser när han är ute i bäcken och plaskar och dyker.
”Tänk om han kunde flyga upp och sätta sig på forskanten, i silhuett mot det speglade himmelsljuset”, drömmer jag, ”då skulle jag kunna få en hyfsad bild”. Och vad händer? Plötsligt gör han det!
Snabbt som ögat ändrar jag ISO-inställningen från 400 till 3200 och hinner ta ett tiotal bilder innan han är borta. Kompositionen blir enklast tänkbara: precis mitt i bild. Jag törs inte flytta autofokusen till någon av de yttre, enkla AF-punkterna, med risk för ett evigt fokusletande i det svaga ljuset. Och att låsa AF och komponera om tar för lång tid. Jag räknar med att ev. få komponera om bilden i datorn i efterhand.
När jag tittar på displayen efteråt ser det hyfsat ut, men när jag zoomar in är strömstaren inte helt skarp på flera av bilderna. Dels niger och vänder han på sig, dels så står jag själv för lite oskärpa genom att fota på motsvarande 450 mm brännvidd på fri hand på 1/20 sek. När jag kommer hem och tittar i datorn så är det bara en enda bild som är tillräckligt skarp och där strömstaren är vänd åt rätt håll så silhuetten syns bra, men det räcker ju.
