När jag vandrar omkring i skog och mark är det sällan blommor jag är på jakt efter. Jag är mycket mer intresserad av det levande och rörliga djurlivet, antingen det är en älg man får smyga sig på eller en skalbagge som man får åla runt på marken för att fästa på bild. Det skänker liksom en större tillfredsställelse när man väl lyckas få till en hyfsad bild eftersom risken att misslyckas är så stor med levande och undflyende motiv.
Det innebär dock inte att jag inte kan uppskatta skönheten hos vilda blommor. Skulle jag välja ut en personlig favorit blir det inte någon prunkande orkidé eller någon av de kända vårblommorna. Nej, det blir en ganska oansenlig liten blomma som man inte ser skönheten i förrän man kröker rygg och studerar på nära håll, alternativt tar ett makrofoto av och sedan tittar på i datorn. Jag har aldrig sett att den legat på någon blommornas tio-i-topp-lista heller.
Vilken blomma är det då jag tänker på? Jo, harsyran. Den ser ut att vara en mer eller mindre helvit liten blomma, men tittar man närmare på den ser man de lila nerverna i blombladen och den gula centrumringen i mitten av blomman. Den förekommer även med nerver i en mer skär nyans, men det är den lila varianten jag föredrar. Ända sedan jag var liten har lila varit en favoritfärg för mig, och tillsammans med den gula färgen på vit botten tycker jag att blomman utgör en svårslagen färgkomposition, i all sin enkelhet.
