Hon växte upp under knappa, för att inte säga, fattiga förhållanden. Hon var enda barnet i en jordbrukarfamilj och fick tidigt hjälpa till på gården de arrenderade. Hon ärvde kläder från släktingars barn när hon var ung, även pojkkläder. Hon har berättat att hennes föräldrar bara hade råd att köpa nya skor åt henne vart tredje år: första året hon hade dem var de för stora, andra året var de lagom och tredje året var de för små. Fattigdomen under barnaåren präglade henne under hela livet; inget fick förkommas, allt skulle tas vara på, sparsamhet var den största dygden. Även på äldre dagar använde hon sällan takbelysning i rummen, gick hellre i mörkret för att spara el.
Hon växte upp på gården Ekenäs, utanför Ankarsrum. Hon gick i skola i Ankarsrum, och hon fick gå en dryg mil varje dag för att komma dit och hem. Jobbigast var det på vintern om det hade kommit mycket snö på natten, det fanns inga plogade vägar i skogen utan hon fick pulsa i snön. Vid 13 års ålder flyttade de till Melgäng, öster om Hjorted, där hennes pappa Arvid övertog arrendet, och Margit gick då en tid i skolan i Falsterbo. Då hade de fått det lite bättre ekonomiskt. Men gården var lite för stor för hennes far som hade hjärtproblem så efter 5 år flyttade de till den mindre gården Persvik, inte så långt därifrån, det var 1951.
Efter skolan jobbade hon som köksbiträde/kokerska på sjukhemmet i Hjorted och sedan på ålderdomshemmet Ekliden i Ankarsrum. Nu hade hon träffat Gunvald Johansson från Ankarsrum och de hade sällskap. 1955 gifte de sig, och 1956 kom jag (Leif) till världen. De bosatte sig i en lägenhet i Kasern i Ankarsrum på ett rum och kök. Hon var hemmafru till 1962 då hon började på posten som brevbärare. Sedan jobbade hon på ”Bruket” i Ankarsrum, på kontoret i flera omgångar, men även i emaljeverket, på pressgjuteriet, och som portvakt. Hon fick flera diplom för att hon hittade på nya arbetsmetoder, hon var den första kvinnan på Ankarsrumsfabriken som lämnat in förslag till Electrolux och blivit belönad, och det var hon stolt över.
1966 flyttade de till ett eget hus på Villavägen i Ankarsrum. Båda var intresserade av jakt och fiske. Min mor tog jägarexamen 1985, och har skjutit många rådjur, harar och rävar på jaktmarker som Gunvald arrenderade vid sommarstugan Degerhult, innanför Flohult, Tuna. Hon deltog även under många år, tillsammans med Gunvald, i jaktskyttetävlingar runt om i Småland, och vann en hel del priser. När det gällde fiske var det mest långrev och nät, på den tiden. Fisken röktes ofta i egenbyggda rökanordningar, hemma eller i sommarstugan.
1986 gick hon med i Metodistförsamlingen i Ankarsrum. När den församlingen lades ner i början av 2000-talet flyttade hon sitt medlemskap till Betelförsamlingen i Hjorted. Där engagerade hon sig mycket i hjälparbetet till Litauen, som låg henne väldigt varmt om hjärtat. Hon satt dag efter dag och sorterade insamlade kläder till barn och vuxna, på övervåningen i Betel, hon hade med sig mat ut så hon kunde sitta där hela dagarna. Hon var även med ner till Litauen vid ett tillfälle. Hon var även ute på andra resor i Europa, och var också reseledare på bussresor till Ullared.
1994 tar Gunvald och Margit ut skilsmässa. 2008 ramlar hon i trappan från övervåningen när hon ska ner och öppna för sotaren, och slår i huvudet. Hon går sedan med kraftig huvudvärk i över en månad men blir bara ordinerad huvudvärkstabletter av sjukvården. Till slut säger jag (Leif) ifrån på skarpen på läkarmottagningen att något måste göras och hon skickas då på röntgen. Då uppdagas det att hon har en hjärnblödning som hon gått med i över en månad. Hon skickas med ambulans till Linköping och opereras där omgående. Men hon repar sig inte helt efter detta, utan resten av livet hänger hjärnan inte riktigt med ibland. Det sista året tillbringar hon på äldreboendet Sundsgården i Hjorted.
Min mors främsta egenskap var kanske att hon var arbetsam och hjälpsam. Hon var van vid att få hugga i ”som en karl” när hon var ung för att hjälpa till på gården (det fanns inga söner, hon var enda barnet), och att praktiskt arbeta med sina händer fortsatte hon med hela livet, så länge hon orkade.
De hade det fattigt när Margit växte upp, och det kan man förstå när man ser deras häst, magrare häst får man leta efter. I byltet på fårskinnet ligger Margit, förmodligen bara några månader gammal, och det är det som hästen är nyfiken på.Margit som liten flicka.Djuren på gården var hennes bästa vänner, det var långt till lekkamrater där hon bodde i skogen.Margit som skolflicka, hon hade en mil att gå varje dag till och från skolan.Margit något äldre, kanske i konfirmationsåldern.Margit är lite uppklädd, förmodligen inför fotograferingen. Vi hennes fötter sitter bästa vännen, hunden Boy (eller är det Tully?).Här har hon ett spräckligt lamm i famnen och bredvid henne ligger hennes ständige följeslagare hunden. Hunden var också med Margit och åkte motorcykel.
Här är skörden på gång. Eftersom Margit var enda barnet så fick hon vara med och hjälpa till med alla göromål som fanns på en bondgård. Här står hon längst fram till vänster, som enda kvinna bland alla karlarna som bestod av vänner och bekanta, man hjälptes ju åt på varandras gårdar. Observera att Margit är barfota medan karlarna har skor, hon gick barfota hela somrarna.Margit och hennes föräldrar Arvid och Ingrid. De är finklädda, kanske de varit på kalas eller varit till Västervik. Arvid dog ung, 1961, bara 56 år gammal. Ingrid dog 1986.Margit och Gunvald på motorcykeltältsemester, troligen är de på Öland.Margit och Gunvald gifter sig 1955-09-17.Jag (sonen Leif) döps i närvaro av Margits svärföräldrar Axel och Signe Johansson, och Margits föräldrar Ingrid och Arvid. Arvid var 204 cm lång, vilket man kan förstå av bilden.Mor och jag gosar i en skogsbacke någonstans.På trappan till vår sommarstuga Henriksberg. Hunden heter Lady, och var den första av en lång rad jakthundar som jag växte upp med. Om jag har förstått det rätt så härstammar min mors släkt från Henriksberg, hennes mormor och morfar MarieCharlotte och Carl Johan Holmberg bodde här i slutet av 1800-talet.Ett av flera diplom som min mor fick på ”Bruket” i Ankarsrum.Margit fick tidigt lära sig fiska för att dryga ut maten till hushållet. Den här gäddan är en saftig bit, borde ligga runt 8-10 kg. All fisk togs tillvara, även vitfisk som mört och braxen. Jag verkar lite förundrad över gäddans storlek.Även uppåt 80-års-åldern så ville hon följa med ut och fiska, fast hon var beroende av kryckor och hade problem med att ta sig i och ur båten.Här har vi fått tre gäddor på dragrodd.All fisk togs tillvara, det som inte kunde ätas upp nu frös hon in i frysen.Margits 50-årskalas med kamraterna från ungdomen. Fr.v. Birger och Ulla Lindtröm, Margit och Gunvald Johansson, Marianne och Sven Hansson. Ulla och Marianne var systrar och hette Södervall som ogifta, de kom från Urtorpet i Falsterbo.Margit, i rött i mitten, ordnade 1998 en återträff för sin konfirmationsklass, det var då 50-årsjubileum. Fotot taget på trappan till församlingshemmet i Hjorted, och prästen Nils-Henrik Sikström står längst till vänster i andra raden.Ännu en lastbil packad med kläder, leksaker och matpaket till fattiga barnfamiljer i Litauen. Det arbetet låg henne väldigt varmt om hjärtat eftersom hon kunde relatera till sin egen fattiga uppväxt.Margit med sitt första barnbarn Jennifer Sylvan.Och här är det andra barnbarnet, Jonathan Sylvan.Här går Margit ner för trappan till sitt hus på Villavägen i Ankarsrum för sista gången, år 2010. Hon orkar inte med huset och trädgården längre, efter hjärnblödningen, och flyttar nu till en lägenhet i samhället.Här har vi tagit med henne till ett besök på gården där hon föddes och växte upp, Ekenäs.Det här blev hennes sista födelsedag, hon fyllde 86 år 4 september 2019. Vi gratulerade med tårta på hennes boende på Sundsgården.Här är hon på besök på kyrkogården i Hjorted, vid sina föräldrars grav. Hennes önskan var att bli begravd i samma grav.Hennes kista vid begravningen 6 augusti 2020. Kyrkogården i Hjorted ligger mycket vackert vid sjön Hjorten.Samtliga närvarande vid Margits begravning, förutom undertecknad. Eftersom hon var enda barnet och jag är hennes enda barn så finns det inte mycket släktingar, och dessutom med tanke på Coronapandemin så beslutade vi att bara ha en enkel ceremoni utomhus vid graven. Fr. v. barnbarnen Jennifer och Jonathan, sonhustrun Anna-Karin, Marie Widerström från Petterssons begravningsbyrå, samt officianten Gunilla Nyberg Oskarsson.Det kändes bra att vi kunde ordna hennes sista önskan att få bli begravd med sina föräldrar. Ett verksamt och stundom slitsamt liv har slocknat ut och vi önskar henne att få vila i frid.
