I början av september tog hustrun och jag husbilen och åkte upp till Jämtland, vi brukar ofta åka norrut i den månaden för att fjällvandra. Dels för att höstfärgerna är som bäst då, men också för att de små flygande illbattingarna då har gått i vinteride. Den här gången stannade vi däruppe i ungefär 2 ½ vecka. Vi hade en lista på olika ställen vi ville vandra på, men också en lista på speciella och märkliga platser vi ville besöka. Vädret kunde ha varit bättre, vi hade bara sol under ett par dagar, men det är ju inget man kan göra något åt.

Här kommer jag att visa lite (ganska mycket…) bilder från några platser vi besökte. Naturligtvis var vi till andra platser också men det finns inte utrymme att visa alla bilder här. Jag tog drygt 5 000 foton och över hundra filmer, så det har tagit mig en vecka att gå igenom och sortera allt materialet.

Om du hämtar dig en kopp kaffe och en bulle eller två så kan du sedan scrolla ner och titta på lite av vad vi upplevde i Jämtland.

Vi började med att göra en vandring på en dryg mil strax söder om Stekenjokk i norra Jämtland. Det här var den finaste dagen på hela resan med sol från en nästan klarblå himmel.
Höstfärgerna var fina och utsikten över den fjällnära skogen gick heller inte av för hackor.
Västerut såg vi fjäll som låg inne på den norska sidan av gränsen.
Vid den här lilla fina tjärnen stannade vi och fikade, men när jag gick ner till vattenbrynet så såg jag flera skuggor som simmade förbi ute i vattnet.
Efter en stund lyckades jag få några bilder på dem, det var fina och stora öringar. I vanliga fall brukar de vara ganska skygga när det står en människa vid stranden, men de här simmade obekymrat förbi mig flera gånger. Jag tyckte mig se att de skrattade gott åt mig, de visste att jag varken hade fiskekort eller spö med mig.
Renar träffar man nästan alltid på när man är ute och fjällvandrar häruppe. Den här var ett vackert exemplar som stod alldeles bredvid där vi tänkte gå fram, men han lunkade snällt iväg när vi närmade oss.
Nu är det inte bara renar man kan träffa på ute på fjället. Det här var en annan dag när vi var uppe och gick på högfjällsplatån på Stekenjokk. Plötsligt kommer det en cyklist och trampar förbi oss. Det visar sig vara en 18-årig norsk kille vid namn Adrian som är ute och cyklar bland stenar och tuvor på fjället. Han funderar på en karriär som tävlingscyklist och håller nu på att träna som bäst.
Att se Adrian cykla omkring i den här terrängen var så jobbigt att vi var tvungna att sätta oss ner och ta en fikapaus. Stekenjokk ligger ovanför trädgränsen och oftast blåser det ganska snålt här uppe men idag var det nästan helt vindstilla.
Apropå norrmän. Det här huset är ett av Sveriges allra äldsta bevarade timrade trähus. Genom årsringsdatering på stockarna så har man kommit fram till att det är byggt på 1200-talet. Väggarna är ursprungliga medan taket och dörrarna är av senare datum. Enligt legenden är huset byggt av den norska kvinnan Bodda som flydde undan religionsförföljelse i Norge och bosatte sig här med sina söner. De byggde det här huset för över 700 år sedan och det kallas för Boddas bönehus. Enligt legenden så har både Bodsjö socken, sjön och byn fått sitt namn efter denna kvinna.
Ett betydligt mer påkostat bygge är detta, den thailändska paviljongen i Utanede. Den byggdes 1997 till 100-årsminnet av den thailändske kungen Chulalongkorn av Siams besök i bygden. Byggnaden kostade 7 miljoner att bygga, till detta kommer sedan utsmyckningar för 3 miljoner kronor extra, inklusive den förgyllda spiran högst upp. Den här paviljongen lär vara den enda i sitt slag utanför Thailand.
Medan vi ändå är inne på märkliga byggnader så kan vi ju inte undgå att besöka den här prästgården, förmodligen Sveriges mest kända. Det är spökprästgården i Borgvattnet, ökänd långt utanför Sveriges gränser. Bostaden är även känd som ”Sveriges mest hemsökta hus”. Många är de präster som bott här och som vidimerat att människor går igen i det här huset. Numera är det öppet för allmänheten, man kan även få övernatta själv här, om man törs, och efter en genomliden natt så kan man också få ett diplom för sitt mod.
Det här är Sveriges mest kända gungstol, den i spökprästgården i Borgvattnet. Den lär kunna kasta av präster som sätter sig i den, åtminstone fick komminister Erik Lindgren uppleva detta vid flera tillfällen när han bodde här. Alla rum i byggnaden har sina historier om övernaturliga fenomen, men det finns inte plats att redogöra för det här.
Det här berget skulle också kunna tänkas vara hemvist för något väsen, för det är faktiskt ihåligt. Det heter Hoverberget och inuti berget finns Sveriges största klyftgrotta.
Anna står och funderar på om hon ska våga sig in i grottan. Numera finns det trappor och installerad belysning så det är inte riktigt så kusligt som när Jens Väst 1897 firade sig ner i det okända för första gången, med bara en lykta som sällskap.
För besökare är grottan öppen 81 meter, men grottforskare lär ha varit inne 170 meter i berget. Takhöjden är närmare 30 meter på högsta stället. Förutom ledljus så finns det ljuseffekter med grönt och rött ljus installerat som lyser upp grottan.
Vi var och tittade på mängder av olika forsar i Jämtland, både kända och ganska okända. Den här forsen måste nog räknas in i kändiskategorin, det är Tännforsen som utger sig för att vara Sveriges största fors (inte högsta dock). Här syns tydligt den alltid närvarande regnbågen i vattendimman, när solen lyser.
För att inte ta bara den vanliga ”turistbilden” när vi var vid Tännforsen så gick jag ner till forsen på natten och tog en nattbild på den. Lite ovanligare, kanske.
Som jag nämnde så finns det massor med forsar i Jämtland. I Handöl finns Handölsforsarna, och dit kan man åka nästan hela vägen med bil. Men den forsen man ser där är inte särskilt vacker. Men gör man sig omaket att gå längs älven ett bra stycke högre upp så kommer man till Handölsforsarnas övre del, och de är betydligt mer sevärda.
När vi gick för att besöka forsen Brudslöjan fick vi oväntat uppleva något spektakulärt. Vi ställde bilen i Sverige och gick några kilometer västerut i skogen tills vi kom till norska gränsen, forsen ligger några tiotals meter in i Norge. Men när vi tittade över sjön där forsen föll ned så såg vi människor som klättrade på utsidan av ett högt lodrätt berg. Det såg mycket farligt ut.
När jag zoomade in dem med kameran så såg jag att de gick på små små trappsteg, uthuggna i klippan. De höll sig i små krokar i berget i ansiktshöjd. Längs bergssidan löpte en vajer som jag förmodade var en säkerhetsvajer som de var fastspända i.
När de sedan hade klättrat tvärs över bergssidan så åkte de tvärs över sjön på 20-30 meters höjd, hängande under en vajer, s.k. zip-lining. De landade sedan på ett annat berg där de gjorde en ny klättring uppåt.
Sedan gick de över en hängbro precis utanför den stora forsen Brudslöjan, över till det berg där Anna och jag stod. Jag fick en pratstund med mamman och sonen i den familj som gjorde det här som ett äventyr. Sonen var bara 11 år (!) och tyckte det här var skithäftigt. Skulle jag ha gjort samma saker som han gjorde hade det nog också blivit skithäftigt, men i byxorna.
Nä, det känns nog lugnare att ha båda fötterna på jorden och vara ute och vandra. Här är vi på väg upp till fäboden Östra Arådalen. Det är några kilometers vandring genom skogen och över myrarna.
På vägen dit passerar vi träd som är fullkomligt nerlusade med lavar. Det är uppenbart att det är ren och frisk luft häruppe.
Östra Arådalen är något så ovanligt som en fäbod som fortfarande brukas på gammaldags vis. När vi kommer upp i mitten av september så är fäboden tyst och övergiven, men några av husen är öppna så vi kan se oss omkring inne också. Det äldsta huset på fäboden är en jordkällare från 1700-talet, men fäboddriften här är mycket äldre än så. Vi får se om vi återvänder nästa sommar och hälsar på när djuren och ”fäbodstintorna” är här.
Till sist en bild från vår sista vandring innan vi åkte hemåt. Vi åkte den miserabla grusvägen in till Käringsjön och gick sedan upp på lågfjället Handskinnvålen. Utsikten mot mosaiklandskapet av småsjöar hitom sjön Rogen är unik i de svenska fjällen, men med sol från klarblå himmel hade det varit ännu bättre.

2 reaktioner på “Höstbilder från Jämtland”

Lämna ett svar till Sture Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *