Nu är brunsttiden inne för kronhjortarna. Varje morgon när jag går och hämtar tidningen kl. 05.45 så hör jag hjortar bröla på avstånd. Det är något urtidslikt över deras brölande, ett ljud som kan höras flera kilometer om skogen inte står för tät.
Jag har varit ute några morgnar och kvällar nu i helgen och försökt få lite bilder på dem, framför allt är det ju hjortarna (tjurarna) som man vill ha i sökaren. Men det är inte så lätt, varken att smyga sig på dem, och om man lyckas, att få till några vettiga bilder i det skrala grynings- och skymningsljuset. Jag ligger på 3200-6400 ISO och har ändå en exponeringstid på bara 1/10-1/20 sek. på full glugg. Det innebär att det går många oskarpa bilder på varje skarp. Det är ju tur att vi lever i den digitala fotoåldern, skulle jag på den gamla diafilmstiden ha ödslat lika många exponeringar som nu hade jag varit bankrutt för länge sedan. Och förresten, vem kunde på den tiden drömma om att fota på 6400 ISO?
Med dimbankarna som bakgrund står hjorten och brölar ut sitt budskap: Jag är störst, bäst och vackrast!Här är delar av hans harem samlat, fotograferat vid en annan tidpunkt. Egentligen ljuger bilden lite, för så här ljust var det inte i verkligheten.Den här kronhjortsflocken har upptäckt mig och är på väg att försvinna.Den här hjorten smög jag mig på i en granskogsplantering. Jag hörde honom bröla där inne och hade sedan turen att han kom nästan rakt emot mig. När jag hörde att han närmade sig skruvade jag upp ISO-talet på kameran och gick jag ner på knä för att få stöd för kameran. Han reagerade direkt på slutarljudet när jag tog första bilden genom att i flera minuter stå still och stirra mig rakt i ögonen, endast avbrutet av några brölanden. Det var mäktigt att stå så nära en vild kronhjort som näst intill brölade mig rakt i ansiktet. Eftersom jag satt nersjunken och var kamouflageklädd fick han ingen klar bild av mig, och tydligen ingen vittring heller.När jag zoomade in max på objektivet fick jag inte ens med hela hans huvud, och i den den täta granskogsvegetationen fanns det bara en liten glugg där jag hade någorlunda fri sikt mot honom. Efter några minuter traskade han iväg, utan att ha kommit underfund med vad det knäppande ljudet från min kameraslutare var för något.
