Att fotografera ormar är ett tvivelaktigt nöje. Mitt förhållande till dessa slingrande varelser är så mycket både och. Jag lockas och fascineras av dem, jag kan tycka att de är vackra (inte minst den kolsvarta varianten av huggorm), samtidigt som jag har respekt och känner ett visst obehag inför dem (huggormarna) eftersom de innebär ett potentiellt hot mot mitt liv och hälsa. Att ligga på mage bredvid en huggorm (för att få rätt vinkel på bilden) är inte direkt lustfyllt. Skulle ormen anfalla har jag inte en chans att hinna undan. Men jag försöker att ta det försiktigt och hittills har allt gått väl.
I söndags träffade jag på två ormar, en mindre snok och en huggorm. Huggormen var ett riktigt praktexemplar, förmodligen den svartaste variant jag någonsin sett. Det enda som bröt av var den rödfärgade pupillen och att solljuset ibland speglade sig i kroppsplåtarna så det blänkte till mitt i allt det svarta.
Kan du uppskatta de här båda djurens skönhet, eller tycker du att de är motbjudande, bara för att de är ormar?
Jag tycker de är vackra! Fina foton! Lite extra intressant att se den tydliga skillnaden i ögonfärg mellan snok och huggorm.
Tack. Det är inte alltid som huggormen har så röda ögon som den här, ibland är de mer åt det orange hållet. Men huggormen har alltid en lodrät springa till pupill, till skillnad från snoken som har en rund pupill. Men för att se det ute i naturen måste man vara obehagligt nära….