Jag gjorde på eftermiddagen en vandring runt en sjö ett stycke utanför Ankarsrum. Sjön är ganska stor så det tog mig 4 timmar att komma runt. När jag kommit drygt halvvägs så stannade jag på en bergklack med utsikt över sjön och tog några bilder på en fin vass nedanför där jag stod. När jag var klar vände jag mig om för att gå vidare när jag plötsligt står öga mot öga med en örn som kommer flygande lågt över trädtopparna. Eftersom jag står uppe på ett berg är det inte ens 10 meter upp till honom när han flyger över mig. Jag hinner slita upp kameran och får ett par bilder, men jag får bara in halva örnen i sökaren, så nära är han.
Efter honom kommer två örnar till. Jag försöker hinna fota, men kameran är inställd för landskapsfoto och inte snabbt förbiflygande fåglar, så jag har svårt att få till några skarpa bilder. Men när örnarna flugit förbi mig så tvärvänder de till min förvåning och kommer tillbaka en gång till för att riktigt kolla in vad det var som stod där nere på berget. Jag kopplar snabbt om till följande autofokus på kameran och drar en serie med bilder, men det är inte lätt att hinna med när de är så nära och flyger rakt över huvudet, speciellt som jag har en gammal whiplash-skada som begränsar rörligheten i nacken. Men döm sedan om min förvåning när en av örnarna vänder och drar en tredje runda över mitt huvud!
När jag kom hem och tittade på bilderna upptäckte jag något som förvånade mig. Det var två olika örnarter! En av dem var en ung havsörn och en var en ung kungsörn. Den tredje hann jag aldrig få någon bild på. Inte visste jag att olika örnarter patrullflög tillsammans. Och att de dessutom var så orädda för mig. Min erfarenhet av örnar är annars att de är väldigt svåra att komma nära, de brukar fly fältet så fort man kommer i närheten. Men den här gången får det kanske skyllas på ungdomligt oförstånd.
