Grannen har en mycket vacker och långhårig raskatt med blåa ögon. Tyvärr har jag glömt både kattens namn och vad rasen heter, men den gör ibland små korta besök in i vår trädgård. Den är dock väldig skygg och försvinner omedelbart in till sina egna domäner så fort man kommer i närheten.
För några dagar sedan hade den vågat sig in några meter in på vår tomt. Jag hämtade telet och tog några bilder på den från trappan på c:a 15 meters håll, men ovanifrånperspektivet kändes inte bra. Jag gick sakta ner för trappan och la mig sedan raklång i gräset och ålade sakta närmare. Han tittade intresserat på mig, men sprang inte. Jag tog några bilder, och han satt fortfarande kvar. Perspektivet kändes nu mycket bättre, men jag var inte nöjd med bakgrunden. Jag upptäckte att ett stycke vid sidan av katten i bakgrunden så fanns det fina gula speglingar av den lågt stående solen. Jag ålade lite i sidled och lyckades få katten mitt i speglingarna, sedan tog jag några bilder både när han tittade in i kameran och vid sidan om.
Då reser han plötsligt på sig och börjar försiktigt gå rakt mot mig. Autofokusen på kameran hinner inte med eftersom den är inställd på Single så jag kopplar snabbt om till kontinuerlig AF men då är han plötsligt innanför närgränsen. Han studerar objektivet på någon meters avstånd innan han viker av och går förbi mig.
I vanliga fall är jag nästan två meter lång när jag försökt att närma mig honom, och då har han tagit till flykten. Nu var han plötsligt i överläge, han var högre än jag när jag låg med hakan på marken och kikade i kameran, och då var han med ens mycket modigare. Att ligga ner och fota vilda djur är en taktik jag använt flera gånger med lyckat resultat. För några år sedan låg jag på marken och fotade älg i utkanten på en åker när det kom en hare och lugnt hoppade förbi framför kameran på bara någon meters håll.