Frågar man medelsvensson om vilka tre ormarter vi har i vilt tillstånd i Sverige så svarar de flesta huggorm, snok och kopparorm. Problemet är ju bara att kopparormen inte är en orm utan en ödla, även om den liknar en orm. Den tredje arten är i stället hasselsnok.
Hasselsnoken är den minst vanliga av våra tre ormarter, den är faktiskt så ovanlig att de flesta svenskar nog aldrig sett en hasselsnok. Och många som faktiskt har gjort det, har nog trott att det var en huggorm, för vid en hastig anblick så kan man ta miste. Hasselsnoken har två rader med bruna prickar på ryggen och det förväxlas lätt med huggormens sicksackmönster om man inte är bekant med hur hasselsnokar ser ut. Ett säkert kännetecken är annars att de har ett brunt streck på var sida om huvudet som löper genom ögat och en stor brun fläck på ovansidan av huvudet. De har också runda pupiller till skillnad mot huggormens avlånga stående springa, men för att se det måste man vara ganska närgången och det kanske man inte vill om man tror att det är en huggorm.
Hasselsnoken är helt ofarlig, den saknar giftkörtlar och gifttänder. Men den har ett lite exceptionellt födoval: förutom smågnagare och ödlor så äter den även andra ormar, även huggorm! Den slingrar sig gärna runt sitt byte och kväver det (som boaormar gör), och den tycks vara helt okänslig för huggormens gift. Den är även kannibalistiskt lagd, större hasselsnokar äter mindre hasselsnokar.
Den tycker mycket om värme, och egentligen är nog vårt klimat lite i kyligaste laget för den, det är nog därför den är så pass sällsynt. Men den gillar inte att ligga direkt ute i solljuset som t.ex. huggormen gör. Den ligger hellre under något tunt material som är solbelyst, t.ex. en flat sten, en slängd plåtbit eller pappskiva. Där är det varmt och skönt och den ligger också skyddad för sina predatorer som består av vråkar, kråkfåglar, grävlingar m. fl.
