Förra året hittade jag en riktigt vacker gammelskog med högstammiga granar som växte glest på ett underlag av tät och tjock mossa, helt underbar att gå omkring i. Det var inget stort skogsparti, på 5 minuter kunde man säkert traska rakt igenom, men det var en helt förtrollande känsla att gå därinne. Kvällen var sen och det hade börjat mörkna, så jag noterade i minnet att hit borde jag återvända med stativ för att kunna fånga känslan inne i den dunkla John Bauerskogen.
För en tid sedan började jag skissa på ett fotoprojekt som ska löpa något år framåt i tiden. I projektet ingår mycket skogsmiljöbilder som ska användas på ett speciellt sätt, och då dök minnet av ovannämnda skog upp. Så förut i kväll åkte jag dit för rekognosera lite grann.
Men när jag kom åkande på skogsvägen och närmade mig området fick jag omgående onda aningar. Vägen bar spår av skogsmaskiner, och snart stod det en skylt vid vägkanten med texten ”Avverkning” på. Jag parkerade bilen och gick in i skogen till det område där jag visste att min gammelskog fanns. Och det var just rätt ord. Skogen fanns, men den finns inte längre. Allt var ett enda stort hygge, och alla mina ståtliga granar var borta. Med sorg i hjärtat gick jag omkring på de sönderkörda mossmarkerna, och förebrådde mig själv att jag inte återvänt tidigare och fotat i den fantastiska miljön. Det borde jag väl ha förstått att de här välväxta granarna inte skulle få stå kvar i tid och evighet! Visst förstår jag skogsbolaget som tog ner skogen, men de kunde väl ha väntat ett år till?!?!
