För ett par dagar sedan kom vi hem från en resa till Norrland på några veckor. Vi har varit ute och vandrat, både i naturreservat, nationalparker, skogar och uppe på kalfjället. Alla platser finns inte utrymme att berätta om, men lite bilder och berättelser kan jag väl dela med mig av.
Det här lär vara en riktig ättestupa, dvs. en plats där man gjorde sig av med gamla personer. Berget kallas Offerhällan och ligger vid Sörnoret i närheten av Åsele i Lappland. Bergets speciella utformning lär ha medfört att det betraktats som en helig plats av samerna och det ska förr ha använts som en offerplats. Men enligt traditionen ska det även ha använts som ättestupa när åldriga samer inte längre orkade följa med renarnas förflyttning från vinterbete till sommarbete. Då sattes de i en ackja och knuffades utför stupet. Det finns väl inga bevis för att så varit fallet just här men den muntliga traditionen säger det. Idag finns det ett vindskydd högst upp på berget och vi var uppe där och tittade på den vackra utsikten.
Vi offrade inget uppe på Offerhällan men det kanske räckte att vi bara besökte berget för att vi skulle få lycka med oss? För sent på kvällen samma dag så fick vi se ett mycket vackert norrsken på den fricampingplats ute på en udde vid en älv där vi stod. Sent på kvällen, när jag var på hemväg från utedasset, så såg jag att det var på gång och jag lyckades få ut min fru att både titta och fota, fast hon redan hade gått och lagt sig i husbilen.Mestadels skiftade färgerna i gröna nyanser men ibland blandades det med rosa och gult också. Husbilen tittade förundrad på skådespelet, den hade aldrig sett något liknande förut.Viktoriakyrkan brukar benämnas som Sveriges ensligast belägna kyrka. Jag har inte möjlighet att berätta hela kyrkans historia här, men den byggdes för knappt hundra år sedan därför att det var så fasligt långt till närmaste kyrka för de samer som bodde i området. Det var ju kyrkoplikt för dem, de var tvungna att närvara vid ett visst antal gudstjänster per år. Så de fick till stånd att det byggdes en kyrka till dem mitt ute i vildmarken, trots att det var 6 mil till närmaste väg. Bredvid finns en liten kyrkogård med ett fåtal begravda personer. I snitt lär det begravas en person vart femte år här. Idag finns en 4 mil lång liten grusväg hit.På kvällen gick vi ner till sjön där kyrkan ligger och gjorde upp eld. Vi hade varken yxa eller såg med i husbilen men vi samlade ihop hyfsat torra grenar på marken inifrån skogen och fick fart på en eld där vi lagade kvällsmat. I bakgrunden syns hängbron som leder över till det näs i sjön där kyrkan ligger.
På morgonen såg jag att det steg upp dimma från sjön över skogen så jag skyndade mig ner och hann få lite bilder på soluppgången över kyrkan, innan dimman försvann.
Sedan tillbringade vi dagen med att vandra på de gamla stigar som samerna i området gått på när de skulle komma till kyrkan. Här hittade vi en ganska stor tjärn där det passade alldeles utmärkt att ta lite fikapaus.
Spår efter björn hittade vi på flera ställen, bland annat den här björnskiten som visade på ett kraftigt intag av blåbär.En annan fin morgon låg vi vid Leipikvattnet i nordvästra Jämtland, ganska nära gränsen till Norge. Även här hann jag få lite bilder innan dimman lättade vid soluppgången.
Vart ska vi gå nu? Friheten är oändlig ute på kalfjället. Vi befinner oss ute på Stekenjokk och vandrar och följer en bäck uppströms.
Här har vi efter några timmars vandring tagit fikapaus i lä bakom toppen av en bergknalle. Utsikten kan man verkligen inte klaga på.
Dagen därpå vandrar vi i en annan dalgång i Stekenjokk. Vi försökte hitta en gammal gångstig som enligt kartan skulle vara ”svårorienterad”, och det tog oss nog en halvtimma innan vi hade snokat runt och till slut hittat den. Sedan följde vi den tills den ledde oss till en fjällövergång där vi tog oss över till andra sidan.
Ibland är det inte själva slutdestinationen som är målet utan vägen dit som är nöjet. Här är vi på väg till Fettjeåfallet vid Klövsjö. Gångstigen dit löper i över en kilometer längs den brusande ån och det är en väldigt trevlig sträcka att gå.
Ibland är det lite knöligt att ta sig fram i åns dalgång, men de senaste åren har man byggt trappor i terrängen för att underlätta. För att det ska bli ordentligt och väl gjort så har man hyrt in sherpas från Tibet, de är vana att anlägga sådana hjälpmedel i betydligt brantare terräng än vad vi har i Sverige. Jag vet att också norrmännen har tagit hjälp av sherpabyggare i samma syfte.
När vi till sist kommer fram till vattenfallet så visst är det vackert att titta på. Men minst halva nöjet har varit att gå längs den trevligt forsande bäcken.
Hede urskog kan rekommenderas om du är intresserad av att vandra omkring i en riktig gammal skog. Här finns framför allt mycket gamla tallar, i alla stadier från stora mäktiga furor till fallna lågor och övervuxna, knappt skönjbara stammar. Här finns en del riktigt stora bjässar som är 400 – 500 år gamla.
Det här är Sonfjället, och vi tänkte att vi skulle ge oss i kast med det i år igen. För två år sedan fick vi ge upp försöket att ta oss upp till toppen eftersom rasrisken var för stor. Dagen efter att vi då avbröt vandringen så stängdes leden av pga. att den var för farlig att nyttja. Det var inte så mycket tal om att vandra i de brantaste partierna, utan mer tal om att ta sig fram på alla fyra, allt medan stenar lossnade ur underlaget och rutschade ner. Till höger på bilden syns Lillfjället och till vänster är Sonfjällets topp.
Vi var inte ensamma om att ge oss i kast med fjället den här dagen. Här är det riktigt brant fast man kan fortfarande gå upprätt. Mannen på bilden försöker hjälpa benmusklerna genom att trycka på med händerna.
När vi kom upp över trädgränsen så såg vi att dimmolnen i dalgångarnas fuktstråk fortfarande låg kvar, och det gjorde de en stor del av dagen.
Men tyvärr var det inte bara i dalgångarna som dimmolnen låg kvar. När vi kom upp till Lillfjällets topp och skulle börja gå mot den riktiga toppen så hade dimmoln svept in och dolde toppen helt och hållet. Och vinden hade tilltagit kraftigt i styrka. Vi pratade med flera andra som också tänkt att göra en topptur men samtliga avbröt den eftersom det skulle vara omöjligt att se något däruppe. Så vi beslutade oss för att göra detsamma, att vandra omkring på en fjälltopp där man bara ser några meter framför sig är inget nöje och kan också vara rent farligt. Så lite molokna vände vi tillbaka och gick ner igen.
I stället gick vi en runda på c:a en mil nedanför Sonfjället, först i fjällbjörkskogen och sedan nere i den frodiga gammelskogen.
Vi såg då att efter några timmar så lättade skyarna runt Sonfjellets topp och med telets hjälp så kunde jag urskilja att åtminstone en person hade tagit sig upp till toppen.
Men vi provade då att attackera Sonfjället från andra sidan. Dagen därpå reste vi till Nysätern i väster och därifrån gick vi upp till Sododalen i Sonfjället. Sonfjället är ett ”ihåligt” fjäll, det finns som en gryta mitt inne i fjället, och den grytan kallas alltså Sododalen. Här har vi passerat övergången och är på väg ner i grytan.
Sonfjället är ett ovanligt stenigt fjäll och det gör det svårt att ta sig fram på många ställen. Här ser vi en vandrare som förutseende nog har tagit med sig stavar för att bättre kunna hålla balansen bland alla stenblocken.
Lite senare träffade jag på vandraren, han kom från Edsbyn. Det visade sig att vi hade fått samma idè. För c:a 15 år sedan så hade jag en tanke att tälta uppe vid Hästtjärnen i Sonfjället för att sedan sitta i sluttningen utanför och spana efter björn på hösten. Sonfjällets omgivningar tillhör Sveriges björntätaste, och björnarna går ofta upp på fjällets sluttningar för att äta upp sig på bär inför vinternvilan. Fast det blev aldrig av för min del, det stannade vid en tanke. Men samma idé hade alltså killen från Edsbyn, han tänkte tillbringa natten i tält vid Hästtjärnen och sedan spana efter björn i morgon bitti. Undrar om han fick se några björnar?
