Grön orm

Idag lyckades jag för första gången fota Sveriges tredje vilda snokart, den så kallade grönsnoken. Den är till skillnad från de andra snokarna vattensnok och hasselsnok oerhört giftig, och den finns bara i ett enda exemplar i hela Sverige. Därför måste den para sig med sig själv för att kunna vara reproduktiv, den är alltså självbefruktande på samma sätt som den svarta skogssnigeln.

Problemet är bara att för att detta ska kunna ske så krävs det att snokens kropp stimuleras av ett särskilt enzym som bara finns i dess egna ägg. Så när snoken lägger sitt enda ägg så måste den äta upp det för att sedan kunna lägga ett nytt ägg som den sedan måste äta upp för att kunna lägga ett nytt ägg osv.

Detta är ett av naturens mest gåtfulla fortplantningssystem och vetenskapen (liksom grönsnoken själv) står helt villrådiga inför hur den stackars snoken ska kunna överleva som art.

Det här inlägget borde jag ha skrivit för drygt tre veckor sedan när det var 1 april, för det är naturligtvis inte sant. Den gröna snoken är en helt vanlig vattensnok som håller på att ömsa skinn, och då kan det gamla skinnet bli grönskimrande.

Här ligger den grönskimrande snoken och värmer sig i vårsolen.

Här kan man se hur det gamla yttre skinnet börjat spricka upp och det nya svarta syns inunder. Det här är en delförstoring av den övre bilden, för när jag böjde mig ner för att ta en närbild på dess huvud så sa han hastigt tack och adjö och försvann med en ryslig fart. Han ville förmodligen inte bli fotad i gamla trasiga kläder.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | 1 kommentar

Äta middag ute

Att äta middag ute innebär för vår familj inte att gå på restaurang, utan just vad orden säger: vi äter utomhus, och helst då någonstans i skogen eller vid någon sjö. Vi har många olika ställen vi brukar åka till, men för en tid sedan upptäckte jag under en skogsvandring en ny plats som jag tyckte såg fin ut, och som jag la på minnet. Igår kväll bestämde vi att vi skulle prova det nya matstället.

Platsen består av en klippa som sticker ut i sjön, omgiven av vatten på tre sidor. Jag hade kollat vindriktningen innan vi åkte iväg och sett att eventuella gnistor från elden skulle blåsa ut mot sjön. Vi fick åka en dryg mil och sedan gå en kvart genom skogen innan vi kom fram. Det fanns inga spår efter tidigare eldstäder där så fick bygga en ny från grunden.

Vi började med att bära fram en massa lagom stora stenar som vi hittade lite längre bort längs stranden.

Sedan byggde vi med hjälp av stenarna en eldstad på klipporna. För att ytterligare skydda klipporna mot värmen från elden så hämtade jag en stor hink med sand från stranden, och tömde den mellan stenarna.

Jonathan var uppe i skogen och hämtade tändvirke och sågade upp ett antal torra genar till elden.

Det blåste lite emellanåt så vi fick ordna med ett vindskydd för elden innan det var dags att tända på.

Nu har elden fått fyr ordentligt, tack vare blåsten så tog den sig ganska fort. Vi hade med ett par vedklampar hemifrån också för att kunna hålla igång elden under flera timmar.

När det bara var kvar några enstaka flammor i elden så tog vi fram korvarna och började grilla.

Egengrillad korv smakar alltid bra när man är ute. Det har nästan ingen betydelse vad man äter, det mesta smakar bra när man äter utomhus.

Efter korvätandet drog vi igång elden igen och min fru plockade fram pannkakssmeten som hon gjort innan vi åkte, tillsammans med några brödskivor.

Det vankades smörstekta fattiga riddare som fick fin färg i stekpannan över elden.

Riddarna fick sig en dos med kanel och socker innan de var färdiga att avnjutas.

Efter att vi ätit oss rejält mätta så tog vi det lugnt en stund medan elden brann ut. Rödhake och koltrast stod för bakgrundsmusiken medan solen närmade sig horisonten. Precis när solen gick ner bakom skogen släckte vi den eventuella glöd som fortfarande fanns kvar i eldstaden och drog oss hemåt. I vanliga fall är det nu vi brukar ge oss ut för att grilla, efter solnedgången, men idag valde vi alltså att ge oss ut lite tidigare.

 

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | Lämna en kommentar

Sprängticka (chaga) och vrilar

För något år sedan kom jag för första gången i kontakt med en konstig mörk utväxt på en björkstam, som jag efter närmare efterforskningar förmodade var en sprängticka, i vissa sammanhang även kallad chaga, ett gammalt ryskt namn på svamp.

Sprängtickan är en högintressant svamp som bara växer på i snitt 1 av 5 000 björkar. Den har använts av naturfolk som medicinalväxt i tusentals år mot ett antal sjukdomstillstånd. Den anses kunna bekämpa olika cancerformer, psoriasis, bakterie- och virussjukdomar (tänkvärt i Coronatider…), sänka blodsockernivån vid diabetes, stärka immunförsvaret, vara antiinflammatorisk m.m.

Nu ska man kanske vara lite skeptisk mot sådana här dunderkurer som sägs bota/lindra allvarliga sjukdomar, men det har visat sig att tickan innehåller bl.a. ämnet betulin som man vet har en tillväxthämmande effekt på vissa cancerformer. Och dess s.k. ORAC-värde (ett värde på hur mycket antioxidanter den innehåller) är 10 gånger högre än i t.ex. blåbär, som ju brukar anses ha ett högt värde. Så det ligger nog något i att det här är en lite speciell ticka. Den kan också i sällsynta fall hittas på al, men då är den inte alls lika nyttig, den behöver nog björksaven för att komma till sin rätt.

Men vad jag inte är riktigt säker på ibland är om det är en sprängticka eller en vanlig vril som jag hittar på björkar när jag är ute och går i skogen. ”Vanliga” vrilar är det inga problem med, men så finns det mörka former med uppsprucken yta som jag funderar på om det möjligen också skulle kunna vara sprängticka. Tittar man på bilder på nätet så blir man inte alltid klokare, jag har t.ex. hittat flera bilder på fnöskticka som man påstår var sprängticka.

Finns det någon som kan det här bättre än jag som kan bestämma följande bilder? Jag skulle gissa att det bara är första bilden som är en sprängticka, resten är nog olika former av vrilar.

1. Det här anser jag vara en ganska säker sprängticka. Den är sotsvart och jag har pillat bort det yttre lagret och innanför är den rödbrunaktig, ungefär den färg som den ska ha.

2. De här två björkarna växte med bara några meters mellanrum. Den bortre har en vanlig, mindre vril, men den som är närmast, är det en sprängticka eller en vril?

3. Sprängticka/vril?

4. Sprängticka/vril?

5. En uppsprucken al, förmodligen ingen sprängticka?

 

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , , , | 1 kommentar

Videfuks, körsbärsfuks och vinbärsfuks på 5 minuter

Grabben och jag var ute och gick i skogen några timmar igår. Eftersom det var hyfsat varmt, drygt 10 plusgrader, så var det en del vårfjärilar som var ute och luftade vingarna. Vid ett tillfälle såg jag flera fuksar, först en vinbärsfuks och sedan två körsbärsfuksar där den ene ihärdigt uppvaktade den andre.

Jag tog lite bilder, men när jag tittade lite närmare på dem vid hemkomsten så verkar det som om den ena körsbärsfuksen i stället var en videfuks, en fjäril som är lite mer ovanlig i mina hemtrakter. Det skulle i så fall innebära att jag hann fota alla tre av Sveriges fuksar inom 5 minuter, enligt tidsangivelsen på bilderna (OK, det finns en aspfuks också, men där finns inget säkert fynd i Sverige på de senaste decennierna).

Kanske finns det någon som är bättre på fjärilar än jag som kan avgöra om jag har rätt?

Först hittade jag en vinbärsfuks i gräset. Ingen speciellt bra bild, men jag visar den bara för jämförelsens skull.

Sedan såg jag två körsbärsfuksar där den högra i bild väldigt ihärdigt uppvaktade den andre, här till vänster. Men titta på den vänstra fuxens ben: de är ljusa jämfört med den flygandes mörka ben. Det är ett ganska säkert tecken på att den vänstra är en videfuks, om jag har förstått det rätt.

Här har vi en närbild på den förmenta videfuksen, vars färgteckning är förvillande lik körsbärsfuksen. Men här syns ingen tydlig gul fläck vid sidan av den svarta fläcken på bakvingarna, och de ljusa fälten längst fram på framvingarna är vita, vilket tyder på en videfuks.

Här har vi i stället den uppvaktande körsbärsfuksen närmast i bild. Den har lite gult vid sidan av den svarta fläcken på bakvingen, och de ljusa fläckarna i främre delen av framvingarna är mer gula än vita.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | 3 kommentarer

Ny fjäril, grävlinggryt och ekorre

När det var 8 – 9° varmt för ett par dagar sedan så var många vårfjärilar på vingarna. På en skogstur jag gjorde så såg jag nog runt 50 citronfjärilar, några sorgmantlar och ett par körsbärsfuksar. Men så fick jag ögonen på en fjäril som jag inte kände igen och jag lyckades också få en bild på den. Spänningen var stor när jag började leta i mina artböcker hemma i bokhyllan. Efter en stund kom jag fram till att det nog måste vara en brun flickfjäril, Archiearis parthenias. Att jag inte lagt märke till den förr beror inte på att den är ovanlig utan på att den oftast håller till uppe i trädtopparna.

Idag var jag ute och gick en längre tur i skogen och hittade då ett grävlinggryt som jag inte vetat om förut. Man har huggit ner sly i en sluttning och därigenom fick jag syn på ett större klippblock som tidigare inte varit synligt. Med tanke på att sluttningen annars bestod av sand, jord och mindre stenar så tänkte jag att det borde vara ett passande ställe för en grävling att gräva ett gryt. Så jag klättrade upp för sluttning och gick fram till stenen, och mycket riktigt, där fanns ett gryt med flera ingångar. Men var det bebott? Jag gick runt några varv och hittade snart grävlingtoaletten, och där fanns både gammal spillning från i höstas, och ny. Så grävlingen har säkert varit ute en sväng i vårsolen, men frågan är om han vaknat för gott eller om han gått in och slumrat till igen.

Den här ekorren med grankotten i munnen störde jag mitt i middagen. Men efter en stund så fortsatte han att äta, han var väldigt flink med att rulla kotten i händerna framför sig. Såvitt jag kunde se så var han högerhänt, dvs. han hade spetsen på kotten åt höger. Ekorrar är antingen höger- eller vänsterhänta, varje ekorre är specialiserad på att antingen ha kottänden åt vänster eller åt höger. Jag försökte filma honom när han åt men hade oturen att en trädgren skymde hans ansikte hela tiden. Dessutom blåste en grangren förbi med jämna mellanrum och störde autofokusen.

Att det inte var första gången ekorren satt och åt i det här trädet kunde man se på marken under. En ekorre kan skala flera hundra kottar på en dag, det är vad som går åt för att han ska få i sig sin dagsranson av de pyttesmå fröna i kottarna.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Fika med tupplur i skogen

 

Den här bilden är tagen för precis två veckor sedan när jag var ute och gick en tur i skogen i lätt regn. Novembergrått väder, som det var i princip hela månaden, men lite varm choklad och några mackor piggar upp.

Men igår, på månadens sista dag, kom äntligen solen fram. Jag gick en tur på 3½ timma på eftermiddagen, fikade lite på Isholmen och tog en tupplur efteråt. När jag vaknade hade solen gått ner, och det var mörkt när jag kom hem kl. 16.30.

Publicerat i Naturfoto | 1 kommentar

Bildspelspremiär med stor publik

Så här såg det ut i Folkets Hus några minuter innan bildspelsvisningen började.

Söndagen den 27 oktober hade jag premiär på mitt nya bildspel ”Smålands märkligaste platser, del 1 Kalmar län”, i Folkets hus i Ankarsrum. Det kom oväntat mycket folk, så mycket att vi fick sätta in extrastolar. Drygt 170 personer hade löst entré när visningen började kl. 19.

Publicerat i Övrigt | Etiketter | 1 kommentar

En avsides koja vid fjället

I många år har jag drömt om att ha en egen stuga uppe på fjället, långt borta från civilisationen, där man är helt ensam med naturen. Och i förra veckan gick det mesta av den drömmen i uppfyllelse. Min fru och jag hade hyrt en koja som ligger flera mil från närmaste bebodda bebyggelse, vi åkte så långt vi kunde på en skogsväg och gick sedan med ryggsäckarna nästan en mil genom skogen innan vi kom fram till den gamla timrade kojan.

Här fanns naturligtvis varken elektricitet eller mobiltelefontäckning, men det fanns en gammal Jötulkamin att elda i och dricksvatten i sjön utanför. Här bodde vi en knapp vecka, på dagarna var vi ute och fjällvandrade och på kvällarna satt vi i värmeljusens sken och hörde vinden tjuta i stugknutarna. Härligt!

Vädret kunde i och för sig ha varit bättre, vi hade en hel del regn och vid en toppbestigning råkade vi ut för snöstorm. När den bedarrat lite satte vi oss på läsidan av fjället och lagade middag. Men vinden fann vägar runt fjället och tilltog, upp mot 20 meter/sek. Min fru frös och försökte få vindskydd av liggunderlaget samtidigt som hon åt vilket väl lyckades sisådär (se bild nedan). Det blev en snabblunch innan vi tog oss ner i björkskogsbältet där det var lite lugnare.

På det hela taget var det en lyckad höstsemester, vi är väldigt tacksamma att vi kunde genomföra vandringarna, trots att vi båda har lite kroppsliga skavanker här och där. Här kommer en del bilder från fjällvistelsen.

Här står vi vid skogsvägens slut och har nu en knapp mils vandring framför oss innan vi når kojan. All mat och utrustning för den närmaste veckan måste vi bära med oss.

Den här kojan blev vårt hem under en knapp vecka. Mellan kojan och fjället i bakgrunden låg en sjö där vi kunde hämta dricksvatten.

Den här lilla vedkaminen spred en ljuvlig värme i kojan, veden fick vi hugga i farstun. Den var lite fuktig så vi lät ved torka ved genom att ha vedträ på tork ovanpå kaminen.

Anna plockade lingon och blåbär som hon hade på havregrynsgröten till frukost.

I sjön utanför kojan fanns det flera sångsvanar.

På eftermiddagen första dagen vi kom till vår koja så följde vi under några timmar älven som rann förbi.

Det var inte så mycket höstfärger i början av veckan, men några björkar hade i alla fall gulnat vid älven. Efter en frostnatt andra dygnet vi var där så kom det lite mer färger.

Den sällsynta varglaven fanns det ganska gott om på torrtallar i skogen. Smaka för allt i världen inte på den, den är extremt giftig, giftet dödar genom att förlama andningsmuskulaturen. Den finns nästan bara i det här området i hela Sverige.

Terrängen var ofta extremt stenig när vi var ute och gick. Vi rörde oss bara med en genomsnittshastighet på 1,5 km/timmen i vissa områden.

Vandringsstavar är fantastiskt bra att ha när man ska vada eller kliva på regnhala stenar.

Det här vadet hade vi aldrig vågat oss på utan stödstavar som jag letade upp i skogen. Stenarna var riktigt hala.

Ju högre upp i terrängen vi kom desto mer syntes höstfärgerna.

Att gå uppför sådana här sluttande blötmyrar suger verkligen musten ur benen, det är ungefär som att gå i gyttja.

När vi kommit upp ovanför blötmyren så hittade vi en gammal kullfallen tallstam som passade bra som både sittplats och bord. Här tog vi en fika innan vi fortsatte upp på kalfjället.

Nu har regnet kommit, det syns inte i bildens förgrund men man kan se det på regndiset framför bakgrundens fjäll.

Och här har regnet övergått i snö när vi kommit upp kalfjället.

Snön vräkte ner tidvis, en del snöflingor var stora som dasslock (kanske en lätt överdrift…). Det blåste också rejält, runt 20 meter/sekund.

När snöfallet dragit förbi så lagade vi middag på läsidan av fjället. Men då kom både snön och blåsten tillbaka medan vi åt. Anna frös om ryggen och försökte använda sittunderlaget som skydd mot den kalla blåsten.

En annan dag var vi uppe på fjället Hovden, i Töfsingdalens nationalpark. Långt där nere vid sjön ligger vår koja.

Borta vid horisonten ser man fjällen på norska sidan.

Och så här såg det ut när man tittade ut ur kojan framåt kvällen, när skymningen sänkte sig över landskapet. Då var det skönt att gå in i den sköna stugvärmen och höra spraket från veden i kaminen.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | 2 kommentarer

Min första taggbock

Var ute och gick en tur i skogen på en knapp mil nu i eftermiddags, tränar lite inför fjällvandring om en månad. Gick förbi en upprättstående tallstam som tappat barken och haft besök av hackspettar, att döma av alla håligheterna.

Men nästan nere vid roten såg jag en mörk fläck vilket gjorde att jag stannade upp och gick tillbaka. Där satt ju en skalbagge, en ganska stor individ. Jag plockade fram kameran och gick sedan ner på knä, vilket inte är det lättaste i min ålder när man har över 25 kilos packning i ryggsäcken. Men jag fick några bilder, och lyckades även ta mig upp i upprätt ställning igen.

När jag kom hem kollade jag i långhorningsboken och kom underfund med att jag nyss fotat min första taggbock. Alltid kul med nya arter i arkivet, och inte minst att läsa in sig på deras levnadssätt m.m.

Den högra flygvingen verkar skadad, den hänger ut utanför täckvingen. Taggbocken tillhör underfamiljen Prioninae, som brukar kallas jättevedbockar. Den familjen innehåller de största insekterna i världen om man beaktar både vikt och volym. Taggbocken är en av de största långhorningarna i Norden, men den är ändå ganska liten om man jämför med dess nära släkting titanbocken, som kan bli över 15 cm lång. Men den finns inte här, den lever i regnskogarna i Sydamerika.

Publicerat i Naturfoto | Etiketter | Lämna en kommentar

David och Goliat

Störst går först, eller?

Publicerat i Naturfoto | Etiketter , | Lämna en kommentar