Smygfotografering av hjortar

Vaknar tidigt och tittar på klockan. 03.25. Okej, då har jag en timme på mig innan solen går upp. Jag äter frukost, tar med mig fotogrejorna och ett antal mackor och åker iväg. Målet är ett område med hagmarker där det ibland brukar finnas gott om hjortar, både dovhjort och kronhjort.

Jag parkerar bilen när jag kommer fram till första hagen. Två kamerahus tar jag med mig; det ena med Tamrons 90 mm macro i en kameraväska fastsatt i bältet, det andra med Tamrons 150-600 mm som jag håller i händerna. Jag hinner inte gå mer än 20 meter så upptäcker jag en ensam dovhjortshind som går och betar inne i hagen. Har hon verkligen inte hört mig komma? Visserligen försökte jag stänga bildörrarna så tyst som möjligt, men hon måste ju ha hört bilmotorn?

Nåväl, det är bara att tacka och ta emot. Jag smyger på henne under hennes betesperioder och står blickstilla när hon lyfter huvudet och avspanar omgivningen. Solen har just klättrat över horisonten men hon står i skugga så jag får skruva upp ISO-talet till 2 200 och får då på bländare 8 1/180 sek. Det är verkligen gränsfall  med ett objektiv på 900 mm (motsvarande brännvidd med DX-sensor) och frihandsfotografering utan stöd. När jag kommit tillräckligt nära tar jag en bild när hon lyfter på huvudet. Hon hör slutarljudet och vrider huvudet åt mitt håll, men jag hinner ta en bild till innan hon guppar iväg bort i hagen.

Jag strosar omkring lite i hagarna utan att se något speciellt förrän jag kommer bort till skogskanten. Är det inte några mörka skuggor som står där borta i den tunna morgondimman? Jodå, det är en kronhjortsfamilj på tre djur. De har inte sett mig och jag kan lugnt studera dem. De har långa betesperioder vilket tyder på att de känner sig trygga, det innebär att det kan finnas en chans att smyga sig på dem. Annars är det minsann inte lätt att smyga på kronhjortar.

Tack vare de långa betesperioderna kan jag komma hyfsat nära, och turen håller i sig, de rör sig så sakteliga åt mitt håll också. Jag sätter mig ner och tar stöd med objektivet mot knäna för att undvika skakningsoskärpa. Jag tar några bilder och de reagerar omedelbart på slutarljudet. Men i och med att jag sitter ner i det ganska långa gräset och dessutom är kamouflageklädd så ser de inget illavarslande. Det upprepas några gånger; jag tar bilder, de tittar upp men ser fortfarande inget farligt. Till slut accepterar de slutarljudet från kameran och bryr sig inte när jag fotograferar.

Jag sitter och studerar dem i 15-20 minuter innan hinden så småningom kommer så nära att hon får vittring på mig. Sedan är det roliga slut, och jag får ägna resten av morgonen åt att fotografera diverse gräshoppor, fjärilar och andra småkryp i vegetationen i stället.