Jag har i många år sysslat med nattfotografering lite då och då, och när jag för några dagar sedan frågade om det fanns medlemmar i fotoklubben här som ville följa med ut en natt nu i helgen så anmälde sig två personer.
Vi åkte ut till Gränsö utanför Västervik, kom dit vid 22-tiden. Eftersom ingen av de andra hade någon tidigare erfarenhet av nattfoto så ägnade vi den första halvtimmen åt att gå igenom inställningar på kamerorna och hur man läser av histogrammet på nätterna, att bedöma bildens exponering enbart på displayen är bedrägligt nattetid.
Framåt 23-tiden började vi fota, tyvärr hade vi inte tillgång till varken någon dramatisk eller speciellt färggrann himmel. Vi stiftade bekantskap med flera djur, som man ofta gör när man är ute på nätterna. Först en foto-ovillig men pratsjuk padda, se bilder nedan. Men när vi skulle gå tillbaka till bilarna genom skogen stötte vi på större varelser.
Vi gick på en skogsstig, utan att använda våra ficklampor, vi kunde med knapp nöd se var stigen gick med hjälp av himmelsljuset, och klockan var runt 01. Jag gick först och plötsligt rasslade det till i en buske framför mig och ut på stigen kliver något stort. En älg! Uppskattningsvis bara 7-8 meter framför mig. Hon (inga horn) står kvar med frambenen på stigen och bakdelen kvar i ett buskage, och bara glor på oss. Vi retirerar några meter och ställer oss vid sidan av stigen ifall hon vill gå förbi oss, men hon står bara stilla och studerar oss. Jag sätter ner stativet, tänder ficklampan och riktar den starka ljusstrålen mot hennes huvud och försöker få autofokusen på kameran att fästa på henne. Men då vänder hon om och går in i skogen igen. Pga. att hon verkar förhållandevis liten så misstänker vi att det är en bortstött fjoling som känner sig lite allmänt vilsen. Vi fortsätter på stigen men riktar ficklamporna inåt skogen hela tiden. Och vad får vi se? Två små älgkalvar står plötsligt 15 meter ifrån oss! Den förmodade fjolingen är i stället en älgko!
Risknivån höjs omedelbart två steg och vi går upp i stabsläge. Nu gäller det att ta sig förbi älgkalvarna utan komma för nära, så att kon inte ser oss som något omedelbart hot. Vi följer stigen och rör oss väldigt försiktigt, samtidigt som vi med ficklamporna håller koll på var kalvarna och kon befinner sig. Men allt går väl, det sista jag ser av kon är att hon står med baken mot oss och äter löv från ett träd.
Vi fotar sedan på flera ställen under hemresan, och de sista bilderna tar vi vid 02.30-tiden.
Vilken underhållning! Jag har både skrattat åt roliga bilder och roliga texter och dessutom bara njutit av allt det vackra! TACK!
Tillägg : Ovanstående kommentar gäller allt som publicerats 28 juni – 29 sep