Grön orm

Idag lyckades jag för första gången fota Sveriges tredje vilda snokart, den så kallade grönsnoken. Den är till skillnad från de andra snokarna vattensnok och hasselsnok oerhört giftig, och den finns bara i ett enda exemplar i hela Sverige. Därför måste den para sig med sig själv för att kunna vara reproduktiv, den är alltså självbefruktande på samma sätt som den svarta skogssnigeln.

Problemet är bara att för att detta ska kunna ske så krävs det att snokens kropp stimuleras av ett särskilt enzym som bara finns i dess egna ägg. Så när snoken lägger sitt enda ägg så måste den äta upp det för att sedan kunna lägga ett nytt ägg som den sedan måste äta upp för att kunna lägga ett nytt ägg osv.

Detta är ett av naturens mest gåtfulla fortplantningssystem och vetenskapen (liksom grönsnoken själv) står helt villrådiga inför hur den stackars snoken ska kunna överleva som art.

Det här inlägget borde jag ha skrivit för drygt tre veckor sedan när det var 1 april, för det är naturligtvis inte sant. Den gröna snoken är en helt vanlig vattensnok som håller på att ömsa skinn, och då kan det gamla skinnet bli grönskimrande.

Här ligger den grönskimrande snoken och värmer sig i vårsolen.

Här kan man se hur det gamla yttre skinnet börjat spricka upp och det nya svarta syns inunder. Det här är en delförstoring av den övre bilden, för när jag böjde mig ner för att ta en närbild på dess huvud så sa han hastigt tack och adjö och försvann med en ryslig fart. Han ville förmodligen inte bli fotad i gamla trasiga kläder.

Det här inlägget postades i Naturfoto och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Grön orm

  1. Morgan skriver:

    Det händer så mycket konstigt i världen nu så jag gick nästan på det till en början. Det ser ut som en lång och fin snok, det börjar verkligen röra på sig i naturen nu. Man får hålla koll efter huggormar också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *