En avsides koja vid fjället

I många år har jag drömt om att ha en egen stuga uppe på fjället, långt borta från civilisationen, där man är helt ensam med naturen. Och i förra veckan gick det mesta av den drömmen i uppfyllelse. Min fru och jag hade hyrt en koja som ligger flera mil från närmaste bebodda bebyggelse, vi åkte så långt vi kunde på en skogsväg och gick sedan med ryggsäckarna nästan en mil genom skogen innan vi kom fram till den gamla timrade kojan.

Här fanns naturligtvis varken elektricitet eller mobiltelefontäckning, men det fanns en gammal Jötulkamin att elda i och dricksvatten i sjön utanför. Här bodde vi en knapp vecka, på dagarna var vi ute och fjällvandrade och på kvällarna satt vi i värmeljusens sken och hörde vinden tjuta i stugknutarna. Härligt!

Vädret kunde i och för sig ha varit bättre, vi hade en hel del regn och vid en toppbestigning råkade vi ut för snöstorm. När den bedarrat lite satte vi oss på läsidan av fjället och lagade middag. Men vinden fann vägar runt fjället och tilltog, upp mot 20 meter/sek. Min fru frös och försökte få vindskydd av liggunderlaget samtidigt som hon åt vilket väl lyckades sisådär (se bild nedan). Det blev en snabblunch innan vi tog oss ner i björkskogsbältet där det var lite lugnare.

På det hela taget var det en lyckad höstsemester, vi är väldigt tacksamma att vi kunde genomföra vandringarna, trots att vi båda har lite kroppsliga skavanker här och där. Här kommer en del bilder från fjällvistelsen.

Här står vi vid skogsvägens slut och har nu en knapp mils vandring framför oss innan vi når kojan. All mat och utrustning för den närmaste veckan måste vi bära med oss.

Den här kojan blev vårt hem under en knapp vecka. Mellan kojan och fjället i bakgrunden låg en sjö där vi kunde hämta dricksvatten.

Den här lilla vedkaminen spred en ljuvlig värme i kojan, veden fick vi hugga i farstun. Den var lite fuktig så vi lät ved torka ved genom att ha vedträ på tork ovanpå kaminen.

Anna plockade lingon och blåbär som hon hade på havregrynsgröten till frukost.

I sjön utanför kojan fanns det flera sångsvanar.

På eftermiddagen första dagen vi kom till vår koja så följde vi under några timmar älven som rann förbi.

Det var inte så mycket höstfärger i början av veckan, men några björkar hade i alla fall gulnat vid älven. Efter en frostnatt andra dygnet vi var där så kom det lite mer färger.

Den sällsynta varglaven fanns det ganska gott om på torrtallar i skogen. Smaka för allt i världen inte på den, den är extremt giftig, giftet dödar genom att förlama andningsmuskulaturen. Den finns nästan bara i det här området i hela Sverige.

Terrängen var ofta extremt stenig när vi var ute och gick. Vi rörde oss bara med en genomsnittshastighet på 1,5 km/timmen i vissa områden.

Vandringsstavar är fantastiskt bra att ha när man ska vada eller kliva på regnhala stenar.

Det här vadet hade vi aldrig vågat oss på utan stödstavar som jag letade upp i skogen. Stenarna var riktigt hala.

Ju högre upp i terrängen vi kom desto mer syntes höstfärgerna.

Att gå uppför sådana här sluttande blötmyrar suger verkligen musten ur benen, det är ungefär som att gå i gyttja.

När vi kommit upp ovanför blötmyren så hittade vi en gammal kullfallen tallstam som passade bra som både sittplats och bord. Här tog vi en fika innan vi fortsatte upp på kalfjället.

Nu har regnet kommit, det syns inte i bildens förgrund men man kan se det på regndiset framför bakgrundens fjäll.

Och här har regnet övergått i snö när vi kommit upp kalfjället.

Snön vräkte ner tidvis, en del snöflingor var stora som dasslock (kanske en lätt överdrift…). Det blåste också rejält, runt 20 meter/sekund.

När snöfallet dragit förbi så lagade vi middag på läsidan av fjället. Men då kom både snön och blåsten tillbaka medan vi åt. Anna frös om ryggen och försökte använda sittunderlaget som skydd mot den kalla blåsten.

En annan dag var vi uppe på fjället Hovden, i Töfsingdalens nationalpark. Långt där nere vid sjön ligger vår koja.

Borta vid horisonten ser man fjällen på norska sidan.

Och så här såg det ut när man tittade ut ur kojan framåt kvällen, när skymningen sänkte sig över landskapet. Då var det skönt att gå in i den sköna stugvärmen och höra spraket från veden i kaminen.

Det här inlägget postades i Naturfoto och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till En avsides koja vid fjället

  1. Gunilla Nyberg Oskarsson skriver:

    Låter verkligen som en toppensemester – trots snö och blåst!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *